Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Luthers Nattvardslära. 35
enkelt sätter Christi menskliga natur. Endast genom att omskapas
eller förvandlas skulle Christi lekamen kunna vara oändlig. Bådadera
är omöjligt. En allestädes närvarande lekamen är en påtaglig mot-
sägelse 1).
Det blef nu Luthers uppgift att gentemot denna Alloiosis när-
mare utveckla sin Christologi för att derur uppvisa möjligheten af Chri-
sti menskliga naturs allnärvaro och specielt dess närvaro i nattvarden.
Christus, gudamenniskan, bestämmer Luther såsom Gud och men-
niska i en person. Gud är menniska och menniskan är Gud i en
person. Hvad som specifikt skiljer Christus från alla kreatur är, att
i honom är något annat, högre och större; ty i honom är Gud icke
blott närvarande, utan bor i honom lekamligen. Om ett kreatur kan
man väl säga, att Gud är deruti, men icke, såsom om Christus, det
är Gud sjelf. — Detta gudamenniskans begrepp bestämmer han när-
mare så, att å ena sidan Christi gudom i sin absoluta totalitet sam-
manslutit sig till enbet med den menskliga naturen, å andra sidan
denna enhet är en real lifsenhet, i kraft hvaraf den menskliga naturen
blifvit upptagen till gemenskap med det gudomliga varandet och lifvet,
den gudomliga ingått i gemenskap med det menskliga varandet, den
menskliga verksamheten. Om icke båda sidorna fullständigt betäcka
hvarandra, om Guds son existerar och verkar någonstädes utom eller
atan den assumerade menskliga naturen, så är enheten icke någon
personlig, icke någon fullständig enhet. Och å andra sidan om gudom
och mandom äro en person, så måste om gudomen gälla, hvad som
gäller om mandomen och tvärtom; och detta med afseende på såväl
varat som verksamheten: Der Gud är, der är ock menniskan; hvad
Gud gör, gör ock menniskan, och hvad menniskan gör och lider, det
yör och lider Gud. Denna oupplösliga enhet i existens och verksam-
het är en nödvändig följd af den personliga föreningen ?).
Till följe af detta inverliga förhållande mellan den gudomliga och
den menskliga naturen är pu, enligt Luther, Christus allestädes när-
varande äfven i anseende till sin lekamen. Men detta gäller icke en-
dast om hans nuvarande upphöjelsetillstånd, utan äfven om hans jor-
!) Hr Ulrich Zwinglii Antwort, dass diese Worte: Das ist mein Leib
ec. hos Walch XX, 1492 fr.
2) Jfr Luthers Schriften XX, 915 ff., 950 ff., 1118 ff. — I en sed-
sare period ansluter Luther sig till det gammalkyrkliga språkbruket och
upptager den brukliga termen ”communicatio idiomatum.” Han bestämmer
densamma såsom real och ömsesidig: Den gudomliga naturen meddelar sina
eoenskaper åt den menskliga och å andra sidan den menskliga sina egen-
skaper åt den gudomliga. Jfr Luthers Schriften XVI, 2724 fr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
