Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Luthers Nättvärdslära. 41
lade och födde honorh lekamligen i sin kropp. Ty hade hon icke aflat
Christom andeligen i sitt bjerta, så skulle hon icke heller hafva aflat
bonom lekamligen.” På samma sätt förbåller det sig här. ”Det är en
och samma lekamen som båda, munnen och bjertat, hvar på sitt sätt
äta. Hjertat kan icke äta honom lekamligen , munnen kan icke äta
honom andeligen. Derföre fördelar Gud så, att munnen äter lekamli-
gen för hjertat, hjertat andeligen för munnen och såmedelst blifva båda
mättade af enahanda spis och saliga.” Det andeliga ätandet består
således icke endast i tro, utan derwti, att det lekamliga ätandet tillika
sker i tro på det åtföljande ordet. ”Intet tvifvel, heter det, att den,
som $ tro lekamligen äter Christi lekamen i nattvarden, i det lekamliga
ätandet äfven äter andeligen och andeligen lefver.” Det är följaktligen
en akt af hela personen som här är i fråga och häraf förklaras äfven
dess verkan: ”Hjertat äter andeligen det, som munnen äter lekamligen ,
men enär munnen är bhjertats lem, så måste äfven han lefva i evighet
för khjertats skull, hvilket genom ordet evigt lefver, emedan han bär
kkamliger äter samma eviga spis, som hans hjerta med honom äter
andeligen” 1).
Genom denna djupare uppfattning af Christi lekamens och blods
betydelse i nattvarden har Luther afvisat motståndarnes sista invänd-
sving, att det lekamliga åtnvjutandet deraf vore utan all nytta. Han
ber ock härmed tagit ett vigtigt steg framåt, enär Christi lekamen och
blod, som enligt hans förra uppfattning endast voro tecken till den i
ordet erbjudna syndaförlåtelsen, nu erbållit en sjeltständig betydelse, så
att de jemte ordet äro det väsendtliga i nattvarden. Vid denna upp-
fattning stadnade också Luther. Detta anse vi tydligast framstå i hans
bila Catecbes, der han på frågan: Huru kan lekamligt ätande och dric-
kande en så kraftig verkan åstadkomma? svarar: ”Åtandet och dric-
kandet verkar det visserligen icke, utan orden, som här stå: för eder
utgifven och utgjutet till syndernas förlåtelse, hvilka ord jemte det le-
kamliga ätandet och drickandet äro det väsendtliga i detta sakrament.
Oeh den som tro sätter till dessa ord, han hafver hvad de innebålla
och lofva, nemligen syndernas förlåtelse” 1). För fullständighetens skull
vilja vi likväl anmärka, att han i sina mot Schweizarne riktade skrifter
visar en tydlig tendens att taga ännu ett steg framåt och härleda synda-
förlåtelsen icke längre från ordet, utan från åtnjutandet af Christi le-
kamen och blod i och för sig. I sin skrift: ”Dass diesé Worte” etc.
säger han t ex. ”Antaget, att Christi lekamen vore ersam i brödet,
och att intet yttre urd: dermed vore förenadt, hvilket döck icke är
’) Lethers Sehriften XX, 1036 f. 2) Derst. X, 19.
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
