Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om causalitetsbegreppet. 27
då — hvilket Berkeley och Kant visat —, att hvarje materiell och sinn-
lig bestämning hos tingen blott eger någon betydelse, såvida den tän-
kes vara ett det menskliga medvetandets förnimmelsesätt. Men i så-
dant fall kan ej det, som benämnes för ett materielt vara, såsom ma-
terielt ega någon sjelfständighet för sig. Måste denna det materiellas
sjelfständighet såsom materielt och sinnligt förnekas!), så måste det
varande, som utifrån gör intryck på medvetandet, tänkas afklädt hvarje
materiell och sinnlig bestämdhet, alldenstund alla sinnliga qvaliteter äro
medvetandets egna perceptioner. Derföre bestämde ock Kant detta vara
ej längre såsom en materiell substans, utan såsom ett rent qvalitets-
löst ”Ding an Sich.” Men måste allt, som har en sinnlig charakter
och bestämdhet tänkas inom medvetandet, så är det klart, att behof-
vet af en enhet för alla dessa sinnesförnimmelser så mycket lifligare
framstår. Denna de sinnliga bestämningarnas enhet måste, alldenstund
de sjelfva äro förnimmelser, vara en förnimmande enbet. Men skall
den vara ett sådant förnimmande, som verkligen kan vara en enhet,
så måste den vara ett nödvändigt förnimmande. Ett nödvändigt för-
nimmande måste vara förståndsenligt. Det wmenskliga förståndet sjelft
måste alltså vara den medvetandets enhet, som i sig innehåller de nöd-
vändiga bestämningar, hvarigenom sinnesförnimmelserna sinsemellan för-
enas till enhet och sammanhang. Men i sådant fall kan det menskliga
medvetandet ej längre fattas såsom rent passivt. Det är visserligen en
förmåga och såsom sådant bestämbart. Men det är en förmåga, som
redan såsom enhet är till på ett sätt och ej utgör den rena bestäm-
barheten. Och det sätt, hvarpå förmågan är till, är det, att hon är
den verkliga möjligheten, d. v. s& det potentiella, som ur sig sjelf vid
intryckens erhållande till actualitet utvecklar de inneboende allmän-
giltiga uch nödvändiga begreppen. Det kunskapsegande subjectets en-
het ansåg sig Kant på detta sätt hafva bevarat.
I öfverensstämmelse med den allmänna ståndpunkt, som i kun-
skapstheoretiskt afseende blifvit intagen af Locke, Hume och Kant,
har äfven, såsom vi förut visat, deras förklaring af causalitetsbegrep-
pet blifvit gifven. Vi hafva sett, huru vi steg för steg blefvo drifna
från Locke’s åsigt till Hume’s och från Hume’s till Kants. Stanna vi
något litet vid Kants uppfattning af causalitetsbegreppet, så skall en-
ligt bonom detta begrepp härledas ur förståndets enhet. Men denna
förståndets enhet kan enligt Kant ej genom sig sjelf vara verklig; den
är, såsom vi sett, möjligheten af verklig kunskap. Vidare kan denna
möjlighet icke heller enligt Kant genom sig sjelf blifva verklig. Denna
’) Jfr författarens afhandling: Kritik af Realismen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
