Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 C. J. H. Engstrand.
dess verklighet skall erhållas genom phanomenerna i rummet och i
tiden. Innan dessa tänkas uppfylla medvetandet, är causalitetsbegreppet
ännu ej verkligt. Men vidare kuuna enligt Kant dessa sinnliga phe-
nomener endast under det vilkoret finnas i förståndet, såvida en utom
medvetandet varande realitet gjort intryck på detsamma. Förståndets
enhet, hos hvilken causalitetsbegreppet skulle finnas, är sålunda till
sin verklighet beroende ej blott af sinnesförnimmelserna, utan äfven af
den utom medvetandet varande sjelfständiga realiteten. I yttersta hand
tyckas sålunda såväl förståndets enhet som dess former — sålunda ock
causalitetsbegreppet — böra härledas ur en realitet utom menniskans
medvetande. Kant hade väl frånkänt denna realitet alla möjliga för
menniskan vetbara bestämningar. Men skall man fästa någou betydelse
vid honom, så måste han, ifall han skall tänkas utifrån inverka på
medvetandet, uppfattas såsom ett yttre och sålunda såsom ett kropps-
ligt varande, det vill med andra ord säga såsom en materiell substans.
Ur materiella substanser skulle sålunda causalitetsbegreppet ytterst här-
ledas. Vi skulle med andra ord hafva återkommit till Lockianismen
och de svårigheter, som dermed äro förenade.
Fäster man alltså någon betydelse vid Kants ”Dinog an Sich” och
vid dess förhållande till det menskliga medvetandet, så blir den möj-
lighet, som Kant tillade det menskliga medvetandet, i sjelfva verket
identisk med den rena bestämbarheten och icke en verklig potentia.
Men i sådant fall skulle såväl medvetandets enhet försvinna som dess
förment allmängiltiga och nödvändiga former blifva rena tillfälligheter.
Causalitetsbegreppet skulle alltså enligt Hume’s riktiga uppfattning vara
en imagination.
Skall alltså, såsom Kant påstod, kunskapens uppkomst bero på
en utom medvetandet varande realitet, som gör intryck på detta med-
vetande, så blir den conseqventa följden, att causalitetsbegreppets all-
mängiltighet och nödvändighet försvinner. Emellertid har Kant tydligen
utsagt, hvari causalitetsförhållandet skulle bestå, om det skulle kunna
förklaras ur menniskans sinnlighet. Det skulle nämligen vara ett för-
hållande emellan yttre phenomener, af hvilka det i tiden föregående
skulle vara orsaken till det i tiden efterföljande. Men att ett yttre
phenomen ej kan vara orsak, inser man lätt. Allt yttre är nämligen
ett osjelfständigt varande. En orsak måste vara ett i någon mån sjelf-
ständigt varande. En viss grad af sjelfständighet visar den i phaeno-
menet verkande kraften. Skall sålunda något i phenomenet vara or-
sak, så måste det vara dess kraft. Nu är hvarje kraft såsom enkel
och odelbar ej i rummet. Kan kraften ensam vara orsak, så kan or-
saken ej sägas vara en yttre orsak. Vidare är kraften såsom oför-
s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
