Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 248 —
gamla frågan, hvart Ottilie skulle bege sig. Den
förut omtalade rika förnäma familjen hade gjort
fåfänga försök att skaffa husets lofvande unga dot-
ter en lämplig studiekamrat till sällskap och täflan.
Under baronessans sista besök och ännu senare
genom bref hade Charlotte blifvit uppmanad att
skicka dit Ottilie, och nu förde hon det åter på
tal. Men Ottilie vägrade uttryckligen att fara nå-
gonstädes, där hon skulle finna, hvad man plägar
kalla stora världen.
»Låt mig, kära tant,» sade hon, »för att icke
synas inskränkt och egensinnig, uttala, hvad som
i ett annat fall skulle vara min plikt att förtiga.
En olycklig människa är, om också själf skuldlös,
dock märkt på ett fruktansvärdt sätt. Hennes när-
varo väcker en slags fasa hos alla, som se henne.
Hvar och en tycker sig skönja hos henne, hvad
som blifvit henne pålagdt, alla äro på en gång ny-
fikna och ängsliga. På samma sätt verkar ett hus,
en stad, där något sorgligt skett, hemskt på alla,
som beträda dem. Där lyser solen icke mera så
klart, och stjärnorna tyckas ha förlorat sin glans.
»Hur stor och likväl kanske hur ursäktlig är
icke människornas ogrannlagenhet mot sådana olyck-
liga, deras dumma påflugenhet och taktlösa god-
modigliet. Förlåt mig, att jag säger det, men jag
led så förfärligt med den där stackars flickan, som
Luciane drog fram ur hennes undangömda vrå och
i den bästa afsikt ville tvinga till lek och dans.
Då det arma barnet till slut ängsligt tog till flykten
och svimmade, medan jag lyfte upp henne i mina
armar och det öfriga sällskapet förskräckt, intres-
seradt och nu först riktigt nyfiket stirrade på henne,
så tänkte jag icke, att ett liknande öde förestod
mig, men min medkänsla är ännu alltjämt lika
varm och lefvande. Nu kan jag vända mitt med-
lidande mot mig själf och taga mig till vara för
att ge anledning till dylika uppträden.»
»Men, kära barn,» svarade Charlotte, »du skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
