Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47-
ånnat ån att allt var slut, liopp och gjädje och
pengar.
Han släppte biten, som tungt föll och skrällde
mot durken.
Då vaknade han till.
Han strök sig öfver pannan.
Han fann det så märkvärdigt att lampan brann
ännu bakom konjaksbuteljen, att han satt i sin
egen kajuta och att pantlånaren satt midt emot
honom och småflinade ännu likadant som i ett
annat lif för många, många hundra år tiilbaka.
Och då greps han af en vrede, som började
i fingertopparna och slutade i tårna, en ursinnig
vrede, som tvärt kokade öfver utan den ringaste
förberedelse, en ilska, som måste ha ett utlopp,
en af ledare för att icke kväfva honom själf.
"Ut!" skrek han, "ut!"
Mer kunde han inte hitta på. Han gick med
gnistrande ögon mot pantlånaren och tog tag i
hans omhölje så kraftigt att dennes kropp liksom
kramades ihop och försvann inom det, medan
glasögonen blänkte därofvanför som två oskyldiga,
blanka spegelbitar. Han lyfte hela den tysta
klädhögen mot dörren, sparkade upp den, kände
en kall pust, såg spegelbitarna slockna och
slängde ut byltet.
En stund stod han stilla och såg hur byltet
kraflade sig öfver landgången mot land, växte
från oformlighet till en figur med armar och ben,
en sammanhukad varelse, som snabbt gled fram
mellan Fiskarhamnens öfvergifna stånd, smög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
