Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
timret brottas borta i forsen. Att slippa stå
inklämd mellan hvitkalkade stenväggar med målade
stjärnor i taket och lukta damm och mögel och
se hur högmodet och rikedomen pöste på bästa
platsen; att slippa dra på sig den långa
prästkappan och haklappen och kragen, som snörde
till orden i ens strupe; att tala som människa
till människa icke om de små fattiga teserna och
dogmerna utan om de stora mänskliga sanningarna,
kärlek och plikt.
Och det gick en tid, en låg tid tyckte nog
mången, och jag började tro att jag kommit på
rätt plats. Men så kom strejkerna och lockouterna,
dessa de onda tidernas fasor och lossade alla
begrepp om rätt och orätt. Man behöfde inte
gud längre, när människorna sysselsatte en så
mycket.
Jag sökte tala förnuft, skrek mig hes i stormen
och blef borta i den.
Man hånade min gud, hånade min tro, mina
predikningar om kärlek och plikt. När jag
försökte försvara mig, visade man på vidrighetema,
öfvergreppen och grymheterna, som begingos af
dem som hade lättast att öfva kärlek. Jag bad
dem hoppas, de visade mig sitt utvräkta bohag,
jag bad dem förlåta, de pekade på sina
hungrande barn, jag bad dem tro och de frågade: på
hvilken gud? De rikes?
Härligheten var slut. Jag måste ge mig därifrån.
Socialistprästen måste bli ateist, och det
kunde han inte eftersom han var född deist."
Han hostade en stund, innan han fortsatte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
