Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till karaktären. Han höll sig aldrig hemma, än flög
han hit och än dit, och Grusja hon fick sitta ensam i
sin belägenhet... hon var med barn.
Hon leddes. "Jag ser honom så sällan", sa hon, men
hon ville inte låtsa om något, och så fort hon märkte
att han fann det långtrådigt, när han gått hemma en
dag eller två, sa hon själv:
— Du skall resa bort och roa dig litet, min ädelsten,
min smaragd. Vad skall du sitta här hos mig för, jag
är olärd och enfaldig.
När hon sa så där, brukade han alltid bli skamsen och
kyssa hennes händer och i två tre dar höll han sig,
men sen kunde han inte bärga sig längre utan
anbefallde henne åt mig och snodde i väg.
— Se om henne du, min halvhögt värderade Ivan
Severjanytj, sa han, du är en artist, du är inte en
klåpare som jag, utan en verklig artist av hög rang och
därför kan du tala med henne och ni har roligt
tillsammans, ni två, men jag, jag blir bara sömnig av de där
"ädelstenarna" och "smaragderna".
— Men varför det? tyckte jag. Det är ju smeknamn.
— Smeknamn ja, sa han, men så enfaldiga och
tröttsamma.
Jag svarade inte, men från den dagen kunde hon
alltid räkna på mig. När fursten inte var hemma, gick
jag till henne i flygeln två gånger om dagen och drack
te hos henne och sökte förströ henne så gott jag kunde.
Och hon behövde nog förströs, för blev hon talför
någon gång så gjorde hon inte annat än klagade.
— Ivan Severjanytj, hjärtevän, käraste, sa hon. Jag
plågas så svårt av svartsjuka, duvan lilla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
