Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår första dag på floden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VANDRANDE SJÖN
Tarims liksom de flesta ökenfloders öden likna
människolivets i dess olika skeden. I sin barndom
jollrar en rännil bland mossor och lavar i högfjället, men
växer till en yngling, en brusande och forsande
vildbäck, som med oemotståndlig kraft bryter sin bädd
genom de hårdaste klippor. Den samlar sig till dånande
styrka då den på höjden av sin mannaålder lämnar
de stora svårigheterna bland bergen bakom sig för att
i ett mera sansat och sakta lopp flyta ut över jämnare
nejder. Floden åldras. Alltmera långsamt och tyst blir
dess lopp. Den kraft den samlat under livet ökas icke
mer, den avtar. Floden har liksom människan passerat
livets middagshöjd. Nu kämpar den inte längre, den
har blivit passiv och vegeterar, dess massa krymper
efter hand och slutligen dör den och faller
räddningslöst i sin grav, Lop-nor, ”Den vandrande sjön”.
Men vad Tarims nedersta lopp beträffar, skulle vi
efter några dagar finna att det icke var så försvagat
av ålder och mödor att det icke förmådde utföra ännu
ett stordåd. Den handlingskraft, som år 1921 kommit
till utbrott, hade bestått däruti, att floden, trots sin
skenbara ålderssvaghet och sitt stilla lugn, hade
förmått att spränga sina sekelgamla fjättrar och bryta
sig en ny väg.
Och nu drevo vi på denna flod i obetydliga krökar,
vilka dock i stort sett förde oss mot ostsydost. De
konkava strandterrasserna äro skarpt uteroderade av
vattnet och vanligen lodräta, en eller två meter höga, under
det att den motståtnde konvexa strandlinjen har ett
långsamt fall vanligen med en söm av slam närmast
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
