Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår första dag på floden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VANDRANDE SJÖN
sade ut med gevär och pistol och jagade våra kulor
efter ett par rövare som stulit våra två bästa hästar.
Följande morgon hade Ördek ensam och till fots fått
återvända till vårt ståndläger, dit han framkommit i
medtaget tillstånd och ännu halvtokig efter alla de
skuggor han sett på natten och tagit för rövare, som
traktade efter hans liv.
Det var den 29 december 1901 som jag senast sett
den hederlige Ördek, den trofaste ”Vildanden”, som
spelat en så viktig roll i ett längesedan svunnet skede
av mitt liv.
Sedan det gått upp för mig att min roddare Sadik
med sitt ”Ördek kelldi” icke menat en vanlig vildand,
utan att det verkligen var fråga om min gamle
reskamrat och trotjänare, slog mig likheten i detta korta
budskap: ”Ördek kelldi” med Ördeks eget ödesdigra
budskap, ”Bir adam kelldi”, den dystra natten i Tibet
då blåsten klagade kring tältet och sönderslitna
stormmoln drogo som hotfulla drakar under månen. De
orden kunde ha passat lika bra nu. Då menades med
”en man” (bir adam) den spejare som rövarbandet
skickat fram i en ravin för att skrämma våra hästar
till flykt åt lämpligt håll. Nu, efter 33 år, var den
man som kommit ingen annan än min beskedlige
Ördek. Sedan åren flugit förbi över hans huvud kunde
vi icke vänta för mycket av det sentima återknytandet
av förbindelserna.
Den andre ryttaren, som i Ördeks sällskap kommit
för att genskjuta oss på Kontje-daria, var hans son,
Sadik. Ördek hade nämligen gift sig några år sedan
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
