Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första dagarna på Kum-daria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE FÖRSTA DAGARNA PÅ KUM-DARIA
sorg den höstmorgon då Dovlet dog och begrovs på
Tarims strand. Det var som hade jag förlorat en god
och trogen vän.
Nu sökte jag alltså åter efter en Jolldasch eller
”kamrat”. Men i Korla voro alla spaningar fåfänga.
Hundarna i krigsområdet voro lika utsvultna som alla
andra. Först i Yü-li-hsien (Kontje) lyckades vi komma
över två fårhundar. Den ena, gulvit till färgen blev
omhändertagen av Hummel, den andra, rödbrun eller
på turkiska ”tagil”, var med på färden till Lop-nor.
Och Tagil fick han också heta, så länge han förblev
hos oss.
Tagil var en klok och begåvad hund. Redan från
början var han inne i sin roll och förstod att det var
hans plikt att hålla vakt kring tältet och vid
kanoterna. Han hade ett klart och skarpt omdöme och
kunde skilja mellan vänner och fiender. I motsats till
min tibetanska hund Takkar en vild och farlig bjässe,
vilken, sedan han blivit min förtrogne, med
oförsonligt hat bemötte sina egna tvåbenta landsmän,
tibetanerna, var Tagil alltid vänlig mot de herdar vi någon
gång träffade och förstod att de icke ville oss något
ont. Ehuru jag så litet som möjligt liknade en
östturkisk herde, bemötte han mig från första stunden på
det mest förekommande sätt och vi blevo snart mycket
goda vänner. Han var storväxt, hade ludna klippta
öron, uppåtsvängd yvig svans och en päls, som blev
honom allt mindre nödvändig ju längre vi gledo mot
solvarma sommardagar. Då brukade han lämna sin
plats på en av transportfärjorna, hoppa i för att få sig
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
