Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Våra sista dagar vid Lop-nor och Lou-lan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅRA SISTA DAGAR VID LOP-NOR OCH LOU-LAN
jardangs, utan kompass och utan tändstickor och äta
upp det brödförråd han medtagit för de andras
räkning.
”Han har blivit tokig och kan aldrig hitta oss mer”,
föreslog Sadik med största lugn. Jag tyckte mig se den
olycklige halvspringande och med en vansinnigs
stirrande blick fäst mot marken, förgäves sökande ett
förlorat spår. Det är lika farligt att gå vilse i Lop-landets
irrgångar mellan jardangs som i de romerska
katakombernas underjordiska gångar. De förra äro mera
vidsträckta, men över dem lyser solen om dagen och om
natten tindra stjärnorna över den ensammes steg.
Vi kunde ju inte bryta upp utan Ali och åter
motsåg jag en väntans och orons prövotid. På kvällen
tändes en väldig vårdkas, vars sken måste synas
miltals inåt öknen.
Jag hade just givit order åt Sadik, Babeddin och
Rozi att följande morgon söka den saknades spår och
finna honom — då jag hörde ropet: ”Ali kelldi”, Ali
har kommit! Och mycket riktigt. Där kom han
halvdöd och förbi med virrig uppsyn raglande till mitt
tält. Han hade förlorat spåret och strövat hit och dit
ända tills han sett vår eld.
Nu var alltså även den oron stillad och vi kunde
nästa morgon lämna den farliga stranden och
återskänka mitt gamla Lou-lan åt dess majestätiska
ensamhet.
Vår Lop-nor-färd led mot sitt slut och blott en vecka
återstned av de två månader, som genom beslut i
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
