Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Våra sista dagar vid Lop-nor och Lou-lan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅRA SISTA DAGAR VID LOP-NOR OCH LOU-LAN
glädje. Och där synas tuppen och hönorna, som inte
ägna oss den minsta uppmärksamhet. Men icke
skymten av en människa. Lägret var evakuerat. Sovo de,
eller voro de ute på fiske eller hade de funnit några
gamla gravar? Hade de blivit överraskade av utsänt
folk från Urumtji, som tagit dem till fånga och fört
dem bort? Eller hade de ledsnat vid sin långa väntan,
trott att vi omkommit och anträtt sitt återtåg uppför
Kum-daria?
Vi landa. Det första som slog oss var en konstgjord
grotta mellan två lodräta jardangs och med ett tak
av två kanoter. Dess bakvägg bildades av en mur av
men de kvarlämnades tillhörigheter saknades. Man
kunde se att ett får nyligen blivit slaktat. På en
tomlåda låg ett brev från Bergman. Gagarins gevär, svärd
och päls saknades liksom han själv — underlig
väktare tänkte vi, han skulle ju svara för ståndlägrets
trygghet!
Fyra kanoter fattades. Jag frågade Sadik, Babeddin,
Rozi och Ali om de trodde att deras tre kamrater,
Ismail, Tokhta och Musa rymt. Men de ansågo detta
otänkbart.
”I Kontje gå de arbetslösa. Hos er ha de lön, bröd,
kött, te, allt vad de behöva. Varför skulle de då fly!
Sannolikt har Gagarin skjutit en antilop och de ha
givit sig av för att hämta den.”
”Högst osannolikt”, menade jag. ”Någon borde väl
ha stannat i lägret.”
12. — Hedin, Den vandrande sjön. 177
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
