Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Våra sista dagar vid Lop-nor och Lou-lan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VANDRANDE SJÖN
Våra roddare bestego olika mesas och ropade för
full hals — intet svar. ”Men vänta!l Där borta gå tre
åsnor i bet i vassen och där tre får!”
Ju flera upptäckter vi gjorde desto mera mystisk
föreföll situationen.
”Se här”, ropade Chen, ”Kung har varit här!” Hans
fotspår voro lätt igenkännliga, ty han var den ende
i expeditionen som ännu använde broddade
vinterkängor.
De måste ha brutit upp denna samma dag, ty kolen
glödde ännu under askan i deras sista eld. Men hur
hade Kung kommit hit? Tillsammans med de får
Bergman skickat under vård av två herdar? Även dessa
herdar hade försvunnit.
Alltså, av minst sju man fanns inte en enda kvar
på platsen. Ingen annan än hunden Tagil hade stannat
troget på sin post. Jag gick ut och klappade och lekte
med honom och gav honom ett helt lårben av ett får.
Chen och jag sutto uppe till midnatt och pratade,
men hur vi än dryftade situationen, kunde vi inte
vinna någon klarhet. Ingenjör Kungs spår
komplicerade det hela. Han kunde aldrig, efter ett kort besök,
ha tagit det kvarlämnade manskapet med sig, och
återvänt väster ut, som om han ansett oss räddningslöst
förlorade. Och om han av någon dunkel makt tvingats
därtill, sSå hade han kvarlämnat ett brev till oss i vårt
tält. Nej, det lönade sig inte att grubbla. Våra roddare
tröttnade snart på att ropa. De samlades kring sin eld
och kring ett av de tre fåren, som slaktats till belöning
för deras trogna tjänst.
178
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
