Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till Pei-shans labyrint av berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VANDRANDE SJÖN
spana mot väster. Från senaste nattläger, n:r 120, ha
vi stigit 200 m.
Vi ha redan korsat Su-lo-hos bädd utan att ägna
floden någon vidare uppmärksamhet. Den nästan
utplånade bädd vi åkt över vid Tien-chen-kung och som
saknade varje spår av en vattenfåra, var ingenting
annat än samma Su-lo-ho, vilken vi vid Anhsi korsat
och funnit vara en skarpt och tydligt tecknad flod med
visserligen föga men dock strömmande vatten. Även
Tang-hos bädd hade vi funnit lika torr och obrukad.
Man fick intrycket att långa år förflutit sedan
rinnande vatten sist sökte sig fram genom dessa bäddar.
Nu stodo vi i sanning vid en skiljeväg. Skulle vi
svänga av rakt åt väster och pröva den gamla
”Sidenvägen”? Där hade jag vandrat, blott en kort dagsled,
från Atjik-kuduk (1r65 km. väster om Tun-hwang)
till Toghrak-kuduk den 6 februari 1901, innan jag
styrde kosan norr ut genom Pei-shans berg. Stein hade
gått där på sin resa 1906—1908 och Hörner och Chen
på vintern 1930—1931. Den korta sträckan av
halvannan mil jag tillryggalagt bestod dels av fint stoft, i
vilket kamelerna gjorde djupa spår, dels av sand och
nyckfullt formade lerterrasser. Längre väster ut hade
Hörner funnit en terräng av ”mycket löst alluvialt
grus”. Därtill kom att denna ökenväg är ytterst fattig
på vatten. I Toghrak-kuduk eller ”Poppelbrunnen”
var vattnet drickbart, men sipprade långsamt till.
Bergvägen däremot hade vissa fördelar; dels kunde
man vänta att finna hård och bärig mark mellan
Peishans låga kammar och trösklar, dels också vatten.
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
