Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genom den vilda kamelens hemland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VANDRANDE SJÖN
men. Det är Astin-tagh, nordöstra Tibets randberg,
på 18 mils avstånd från oss. Våra blickar sväva
tvärsöver ökenbältet mellan de båda bergssystemens
trakter där inga människor bo och där djur och växter
äro ytterligt sällsynta gäster. I detta bälte sinar
Su-lohos sista tentakel och där utbreder sig öknen
Kumtagh, ”Sandbergen”, som jag korsade i februari 1901.
Mellan röda och svarta klippor följa vi en annan,
mera otydlig dalgång. Den öppnar sig småningom och
övergår i en undulerad slätt, på avstånd begränsad av
kullar.
Efter fem mils färd äro vi framme vid den plats där
Kung och San Wa-tse vänta oss. Glada över att återse
oss och inte längre behöva ligga avskurna och ensamma
i vildmarken komma de framspringande och hälsa oss.
En kilometer norr om deras läger är ”Kung-ching”,
den av Kung grävda brunnen, en depression där
tamarisker och vass växa. Där uppslå vi läger n:r 130,
1,050 m. över havet, 230 m. över Lop-nor och 270 m.
lägre än lägret n:r 129. Diabaser och diabasporfyriter
bilda fast fjäll i trakten.
Brunnen har salthaltigt vatten, som fruset till is
och sedan smält blir fullt drickbart. De första 28 cm.
förde genom ett lager av salthaltigt stoft vilande på
ett 20 cm. mäktigt sandlager, under vilket fast
berggrund följde. Den nya brunnen var 34 cm. djup.
Stödjande oss på det kartmaterial vi hade med oss
beräknade vi från läger n:r 130 29 mil till
Altmischbulak och 35 mil till Anhsi. Till min nordgående route
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
