Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till vägens slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIILL VÄGENS SLUT
Vår lägerplats n:r 133, där vi rest våra tält på
kvällen den 7 december 1934, var ur geografisk synpunkt
av mycket stort intresse. Här hade vi korsat och
lämnat bakom oss den yttersta och sista randkedjan i
Peishans bergssystem och befunno oss vid norra randen
av det ökenbälte, som, fjorton mil brett, skiljer
Peishan i norr från Astin-tagh i söder. Till själva
kammen av sistnämnda systems randkedja uppgick
avståndet till sjutton mil. Det är detta ökenbälte som av
östturkarna kallas Kum-tagh eller ”Sandbergen”, ett
namn som hänsyftar på de mäktiga, likt bergskedjor
hopade sanddynerna i dess inre.
På samma gång som Kum-tagh-öknen skiljer två
bergssystem från varandra utgör den också en
föreningslänk mellan två stora ökenområden, i väster
Tarimbäckenets sandhav Takla-makan och i öster den
egentliga, stora Gobiöknen.
Från lägret n:r 133 borde vi ha i västsydvästlig
riktning omkring elva mil till den närmaste delen av nya
Lop-nors östra strand och till Altmisch-bulak borde
det vara 16,5 mil i rak linje mot västnordväst.1
1 Såsom framhållits i noten på sidan 283 befunno vi oss sannolikt något
längre åt väster.
292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
