Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till vägens slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VANDRANDE SJÖN
säger han att den liknar en grovt plöjd och sedan hårt
frusen åker — en mycket träffande bild. De kammar
och åsar som därvid uppkomma bestå av saltkrusta
och block av salt och lera. De äro två till fem
decimeter höga. Längre väster ut finner han en skarp gräns
mellan det golvjämna hårda ”nysaltet” och gammalt
”schor”-salt, en gräns som markerar maximum av sjöns
utbredning sedan 1921, då den återvände till denna
bädd. Flera av bilderna i Hörners bok äro mycket
upplysande och skänka ett klart begrepp om denna
fantastiska terrängform.
Den ”schor”-yta, som betecknar konturerna av Stor
Lop-nor och som Hörner och Chen korsade i
årsskiftet 1930—31 då de gingo i fjorton dagar utan att
finna vatten, bildar en långsträckt, tämligen likbent
triangel, som skickar en spets åt VSV (Kara-koschun),
en åt ONO till Hörners läger n:r 61 och den tredje
mot nordöst. Den sistnämnda hade jag korsat den 17
februari 1901 ej långt från dess slut och på ett ställe
där dess bredd uppgick till knappt två mil. ÄÅr 1906
korsades hela saltkorpan av amerikanen Ellsworth
Huntington och år 1914 gick Stein över de båda
likbenta snibbarna. Men ingen har grundligare undersökt
denna egendomliga gamla sjöbotten än Hörner på sin
resa 1930—1931 i sällskap med Chen.
Vid lägret n:r 133 hade vi emellertid åter kommit
i kontakt med Lop-depressionen och hade lämnat
Sulo-hos flodområde bakom oss. Vi hade med andra ord
passerat den tröskel, som enligt Hörner utesluter
296
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
