Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vandrande sjön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VANDRANDE SJÖN
Från första århundradet f. Kr. härstammar den
äldsta skildringen av Tarim och dess slutsjö, bevarad
i Han-annalerna. Enligt dessa förenade sig en källflod
från Pamir med en annan från Kun-lun, som förlorade
sig i Pu-changhavet eller Lop-nor, en saltsjö 300 li
lång och lika bred. Till följd av misstolkningen av en
gammal text trodde kineserna då och sedan genom två
årtusenden, att den flod, som förlorade sig i Lop-nor,
i nordöstra Tibet åter kom upp till jordytan för att
bilda Mittens rikes stora flod, Hwang-ho.
Då alla kinesiska kartor som funnos före 1137 gått
förlorade, är den på en stenplatta tecknade och i
museet i Sian förvarade kartan den äldsta, som upptar
Tarim och Lop-nor (P’u-ch’anghavet).
Av stort intresse är att en europé, som levde i
Handynastiens dagar, greken Marinus från Tyrus,
förvärvat en beskrivning av detta vattensystem, vilken
motsvarar den som gives i Han-annalerna. Själv hade
Marinus fått sitt vetande från köpmän och agenter vilkas
karavaner vandrat på Sidenvägen. Hans framställning
övertogs i andra århundradet e. Kr. av Ptolemæus,
som på sin karta över Asien längst i nordost inlagt
namnet Serica eller Sidenlandet, samt floden
Oechardes, bildad av två källarmar och i öster nående sitt
slut i en sjö vid foten av en bergskedja.
På Ptolemæus karta finna vi, söder om Oechardes,
en annan flod, Bautisus fluvius, likaledes bildad av två
källfloder och slutande i en sjö. Många geografer ha
identifierat Bautisuus med Tsangpo-Brahmaputra i
Tibet. I mitt arbete ”Southern Tibet”, Vol. I, har jag sökt
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
