Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig... Hvarför är ödet så grymt? Huru skall jag
kunna lefva utan dig? Måtte du blott snart återvända
till din hjärtevän!... O, Gud, min gode Gud, min
barmhärtige och kärleksrike fader i himmelen, låt
honom snart återkomma!... Han och alla de
andra!... Låt det snart blifva fred igen! Hvarför kan
icke en oafbruten fred råda här i världen?!... Vi
voro ju så lyckliga — kanske alltför lyckliga...
någon fullkomlig lycka får och kan ju icke existera här
på jorden, här i förgänglighetens värld... O,
hvilken bottenlös sällhet, om han kommer tillbaka till
hemmet utan sår, utan skada samt åter finge i
fredlig tid hvila så här vid min sida utan att något
afsked hotade oss en följande morgon!... Huru lugnt
han sofver, min hjärteskatt, min tappre make! Men
huru skall du slumra därute på krigsskådeplatsen?
Där kommer du att sakna en varm bädd. Där
måste du gå till hvila på den hårda, kanske fuktiga
marken... kanske i en löpgraf. Där väntar dig icke
något mjukt, med siden och spetsar smyckadt
hviloläger. Sårad... hjälplös blir du kanske kvarliggande
på marken, medan stridstumultet drager sig bort till
andra delar af slagfältet. Vid denna tanke föreföll
det mig, som om jag på hans panna såge ett gapande
sår, ett sår, förorsakadt af ett sabelhugg och ymnigt
blödande, eller hålet efter en kula på hans bröst. Ett
haf af medlidande uppfyllde min själ. Mitt hjärta
bestormades af en namnlös smärta. Huru innerligt
längtade jag icke just nu efter att trycka honom till
mitt hjärta, att öfverhölja honom med kyssar, men jag
kunde icke väcka honom, jag ägde icke hjärta att
beröfva honom en enda minut af den åt hvila
anslagna tiden. Han behöfde så väl en stärkande sömn.
Blott sex korta timmar återstå. Och uret hvilar icke,
dess obevekliga tick-tack-tick-tack kunna icke hejdas.
Med obarmhärtig snabbhet och ofelbarhet vandrar
tiden framåt mot hvarje föresatt mål. Detta kalla och
likgiltiga tick-tack tillfogade mig smärta. Och där
stod ljuset bakom skärmen, brann och smälte ner lika
känslolöst och likgiltigt som den med en Amor af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
