- Project Runeberg -  Ned med vapnen /
220

(1906) [MARC] Author: Bertha von Suttner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje boken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

220

nat ögonlocken något litet... Nu slöt jag dem åter
helt och hållet samt försökte drömma vidare att den
älskade nalkas... lutar sig ner öfver mig och trycker
en kyss på min panna...

Och detta gjorde han verkligen,

Därpå knäböjde han vid min sida och blef i denna
ställning liggande en lång stund, alldeles orörlig...
Alltjämt doftade rosorna. Alltjämt ljödo de aflägsna
trumpetsignalerna...

»Marta... sofver du?» hörde jag honom sakta
fråga.

Nu slog jag upp ögonen.

»I himlens namn... hvad är det?» ropade jag
med dödlig förskräckelse, ty min makes ansikte bar
spår af en så outsäglig sorg och bedröfvelse, att jag
ögonblickligen insåg, att en olycka inträffat. I stället
för att svara med ord, svarade han med handling. Han
lutade sitt kära hufvud mot mitt bröst.

Detta sade mig allt... ack... allt! Han måste
bort... bort från hemmet, bort från mig... bort
från barnet, som jag bar under mitt hjärta... Jag
slingrade mina armar omkring hans hals, och i denna
ställning förblefvo vi en lång... lång...
oförgätlig stund.

»När?» frågade jag slutligen.

»I morgon tidigt...!»

»O, min gud... min gud!»

»Fatta mod, min egen Marta...!»

»Nej... nej!... Låt mig klaga!... Min olycka
är så stor, att jag icke förmår bära den med lugn...
Och jag vet — jag ser det på dig — att sådan är
äfven din. En så djup sorg, som den jag nyss läste
i ditt ansikte, har jag aldrig tillförne sett i en
människas anletsdrag...»

»Ja, ja,... min egen Marta!... Jag är djupt
bedröfvad och olycklig, emedan jag måste lämna dig
i en sådan stund...»

»Fredrik!... Fredrik!... Aldrig mera återse
vi hvarandra här i världen... Jag kommer
dö.,.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:50:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vapnen/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free