Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tredje boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
221
»Eller också kommer jag att stupa... Äfven
min öfvertygelse är denna: vi återse hvarandra aldrig.
Jag kommer att stupa.»
* *
*
Hjärtslitande var det afsked, som sysselsatte oss
under dessa sista tjugofyra timmar... Detta var
nu andra gången i mitt lif, som jag såg en älskad make
draga ut i krig. Men denna andra skilsmässa var
oändligt mycket svårare än den första. Min
upp-fattning af kriget var då, såväl som Arnos, en helt
annan, en — så att säga — mera primitiv. Jag
uppfattade Arnos utryckande i fält såsom en
naturnödvändighet, hvilken var vida mäktigare och vida
upphöjd öfver allt hvad personliga önskningar och
känslor hette. Han själf ansåg det till och med såsom en
ärofull och glad expedition, från hvilken han skulle
återvända dekorerad och begåfvad med en vida högre
militärisk grad. Han gick åstad med hänförelse; jag
fann mig i mitt hårda öde utan knot. På den tiden
fanns ännu kvar hos mig något af den beundran för
kriget, som jag under min uppväxt och genom min
uppfostran insupit. Då hade jag ännu förmåga att i
min själ känna något af den hänförelse, som
besjälade min tappre husar, när han stod ansikte mot
ansikte med det farliga företaget. Nu däremot visste
jag, att min man gick till mördarehandtverket med
afsky... icke med jubel. Jag visste att han älskade
det lif, som han nu gick att sätta på spel... jag
visste, att hans hustru, som skulle inom några få dagar
blifva moder, var honom mera kär än någonting
annat på jorden... och framför allt mera kär än
Au-gustenborgarens rättsanspråk. Hvad Arno beträffar,
skildes han från mig med känslor, hvilka man nästan
kunnat afundas honom. Men vid denna andra
skilsmässa kände jag, att båda förtjänade vi lika stort
medlidande. Ja... i lika hög grad ledo vi båda och
vi sade det upprepade gånger till hvarandra... Intet
hyckleri! Inga tomma fraser till tröst! intet be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 12:50:18 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/vapnen/0221.html
