Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
366
»Icke heller du, din fege usling?»
»Ensam förmår jag ju inte...»
»Nåväl, så både kan och vill jag vara dig
behjälplig. Kom, min vän, så skall du få se, hur en
verklig man beter sig under dylika omständigheter.»
Jag steg också upp, men min far ropade:
»Du får inte följa med!... Nej, på intet
vill-vor!... Nej, säger jag dig! Du får inte dö ifrån mig!
Och dessutom —: tänk på ditt barn!»
Hvad skulle jag göra?
Jag tvekade verkligen.. , Vid ett dylikt tillfälle
är det mycket pinsamt att icke se klart framför sig
den pliktens väg, som man bör och som man så gärna
ville följa. Om man bevisar de döende arma
människorna de kärleks tjänster, till hvilka hjärtat manar
... ja, då bär man med sig från deras plågoläger de
sjukdomsfrön, som sannolikt skola smitta en eller
annan, hvilken hittills blifvit skonad. Man vill gärna
offra sig själf,... ja, men man vet på samma gång,
att man därigenom kanske kommer att uppoffra
andra.
Endast en enda utväg finnes, hvilken leder ut ur
ett sådant dilemma, Hvilken? Jo, denna... att man
uppgör räkningen med lifvet... icke endast med
sitt eget lif utan äfven med deras, som man älskar,
Man måste söka inprägla i sinne, själ och hjärta den
föreställningen, att alla äro utsedda till offer och
att den ene bör bistå den andre så länge och så
mycket han förmår. Hänsyn... blygsamhet...
försiktighet... allt sådant måste slungas långt bort. Man
måste hålla tillsammans... riktigt fast och oslitligt
tillsammans ombord på ett sjunkande skepp ända in
i sista sekunden —- någon räddning gifves ej mera
— »farväl, du sköna värld!»
Öfver oss alla hade kommit och i alla våras
hjärtan bodde nu en resignation af detta slag. All tanke
på flykt hade nu blifvit uppgifven. Man hade i stället
att vandra från den ena dödsbädden till den
andra. Själfva den ömsinnade doktor Bresser sökte icke
längre hindra oss från att iakttaga detta handlings-: t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
