Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prostinnan tog emot dem med en sådan
vänlighet ocli hälsade dem välkomna med en så-
dan hjärtlighet, att Antero kände sitt hjärta fyllas
af värme liksom gentemot en mor, en egen mor
— och Naimis. Han märkte genast, att de
hade mycket gemensamt, mor och dotter, samma
uttryck i blicken, samma hy, samma leende.
Naimis mor! Och där stod hennes hem, hu-
set med brutet tak midt ibland trädgårdens
björkar — dessa höga hängbjörkar. Just så må-
ste det se ut — och det förekom honom som
en gammal bekant från forna tider — som hade
han kommit någonstädes, där han skulle dröja
länge och trifvas väl.
— Min dotter! presenterade prostinnan och
lade med hemlig tillfredsställelse märke till, att
Karin räckte herrarna handen med det vackra
småleende, som modern så gärna såg. Och Ka-
rin hade plötsligt känt en viss trygghet och be-
låtenhet vid upptäckten, att Antero, ehuru uttryc-
ket i hans ansikte var vinnande vackert, likväl
var ful, rödhårig och fräknig.
— Pojkar, spänn nu ut näten och tag lös
fiskarna! sade prosten till smågossarna, som rott
för honom. Här ha vi det uppväxande släktet.
Skaka nu hand med farbröderna, munsjörer! —
Gif hit laxen!
— Robert och Lauri ha väl ännu icke kom-
mit? frågade Antero med en smula osäker
röst.
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
