Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bro synes mer för den skummande vattenmassan,
båten fylles till hälften, och i detsamma svänga
de in i en lugn bukt och ro mot prästgården
och kyrkan, hvilka liksom ur vågens djup stiga
fram för dem.
— Det är ändå underbart allt detta, icke
sant, Risto? Och här äro vi nu! Och där har
Lönnrot sofvit, tänk, Lönnrot! — Finlands Ho-
meros! — där har han suttit och skrifvit Kale-
vala, vid detta bord! — Där är en kantele, hans,
nej, hvad står där inristadt? . . . Naimi Martin!
Den är hennes, hon spelar kantele! Risto, hon
spelar kantele! — Hvilken präktig gubbe ändå
prosten är! Han liknar en af Kalevalas hjältar!
— En teologie doktor!
— Slå bara, slå bara kallt vatten ... det
bekommer mig icke det minsta . . .
— Du sade ett ord . . . kallt vatten ... vi
måste börja tvätta och snygga upp oss.
Men medan Risto tvättade och rakade sig
och borstade sina kläder, satt Antero vid fönstret
med kantelen på knäet och knäppte på dess
strängar. Han hade aldrig förut spelat detta in-
strument, han hade blott en gång hört en karelsk
runosångare sjunga till kanteleackompagnemang.
Snart hade han likväl den enkla tekniken klar för
sig, han gnolade, famlade och sökte, och till slut
spelade han rätt. Nu först trodde han sig förstå,
hvad som var den finska runans innersta själ
och hvilken djup och stark känsla låg förborgad
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
