Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, det var så, att då farbror Lönnrot kom
till oss, hade han Paavila, som bodde på vårt
torp, men nu är död, att hela dagen sjunga sina
runor, men på kvällen bad jag honom själf spela.
Han gjorde det och lärde också mig. Vi sutto,
jag vet icke huru länge, i det gamla pörtet i
månskenet. Jag lärde mig många små runor och
kan dem allt ännu. Då han reste bort, gaf han
mig sin kantele, men han sade, att den aldrig
skulle få föras upp i stora byggningen, utan den
måste alltid få stanna i pörtet, „Den blir blyg och
försagd och ljuder icke annorstädes såsom här,
ty blott här blir den förstådd." Han är så älsklig
och hjärtevinnande, den käre farbror Elias. En
gång var jag dum och förde kantelen till salen,
då lagmannens flickor och några andra voro på
besök hos oss. Den gjorde intet intryck på dem.
— Cittra ska det vara, kantänka. Men jag går
ofta i aftonskymningen ned i det gamla pörtet för
att spela och svärma.
— Ni måste en gång också spela för mig,
sade Antero med bäfvande hjärta och röst.
— Gärna. Den har sin egen saga, min kan-
tele — nej, låt oss gå den här vägen! — ja,
en mycket romantisk och sorglig saga. Det var
en gång en flicka, som hade någon som hon
höll af. Ja, och denna flicka hade störtat sig i
forsen, emedan den grymme fogden hade röfvat
henne; men hennes fästman fann liket och be-
grafde det på en vacker holme och spelade
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
