Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
Snellman i samma tonart och svängde sin hatt
med en stor, sirlig gest.
De trädde nu fram, och äfven Antero fick
trycka deras hand. Naimis ögon strålade, Roberts
kinder färgades af en lätt rodnad, Lauri var stum
af förvåning och förtjusning, öfverallt hördes hvisk-
ningar „Snellman — Lönnrot!" och Antero kunde
icke på en lång stund taga sina ögon ifrån dem.
Lönnrot såg ut som en tavastländsk bond-
värd, hans ansikte var groft och rödbrusigt, men
på samma gång intagande, hans blick uttryckte
på en gång allvar och godmodig humor. Han
var klädd i vadmalsrock med sammetskrage,
på hufvudet bar han en grön klädesmössa med
skärm och på fötterna pjäxor. Snellman var en
kort, undersätsig man, hans drag voro liksom
huggna i sten, men i afsaknad af den sista slip-
ningen; han hade hög panna och lång stor
haka, hans blick var mild och varm under bu-
skiga ögonbryn, hans röst sträf och en smula
stammande. Hans klädsel var vårdad, nästan
sprättaktig, och han konverserade artigt med pro-
stinnan, professorskan och Naimi. Antero be-
traktade dem båda med vördnad, beundran och
förvåning. Det var således dessa, dessa två, som
voro de hörnstenar, på hvilka Finlands framtid
skulle byggas! Just dessa! — Han försökte upp-
fånga hvarje ord de uttalade.
Snellman höll som bäst på att redogöra för
huru de kommit dit:
123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
