Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
insett, hvad det är, huru det skall tjänas och
hvilka ens plikter mot detsamma äro.
— Tänk, att vi verkligen äro ett folk, en
särskild nation, som har och måste hafva sin
bestämda uppgift i världshistorien! utbrast Antero,
— Ett folk, som kanske en gång kommer
att utföra något, betyda något ... att också vi
äga en framtid ... en stor framtid!
— Stor eller liten, det gör detsamma, när
man blott vet, att den gifves . . .
— En framtid, som vi själfva kunna skapa
oss, utan andras bistånd, tänk er!
— Och huru?
— Blott genom att vara oss själfva, blott
genom att förblifva sådana vi redan äro — blott
genom att göra hvad vi redan förmå!
— Genom att utföra vårt eget verk, genom
att utveckla och förkofra hvad vi redan af gam-
malt äga.
De talade i kapp, de öfverröstade hvarandra,
enhvar sökte före de öfriga hinna utsäga hvad
de alla kände. Naimis ansikte hade icke sitt
vanliga glada uttryck, hennes uppsyn var nästan
bekymrad, hennes panna var rynkad, munnen
hade fått ett bestämdt drag, läpparna rörde sig
likt ett barns, som lär sig skrifva . . . men i
Anteros ögon var hon nu mer förtjusande än
någonsin förut.
— Här ha vi lefvat och sträfvat, fortsatte
Robert, då de kommit fram till kokkobacken, —
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
