Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från gårdsplanen på andra sidan byggningen
hörde gråt och klagorop. Karolina skyndade
förskräckt åt det håll, hvarifrån skriket hördes,
och åter kunde Antero uppfånga ljudet af smäl-
lande dörrar och en rå, ursinnig stämma. Efter
en stund återvände Karolina med rodnande kin-
der och förgråtna ögon.
— Allt kan jag tåla, men att han slår sitt
eget barn, det härdar jag inte ut att se.
— Sitt eget barn?
Karolina nickade blott bifallande till svar.
Anteros tankar gingo i många riktningar.
— Tvingade han dig att upptaga det?
— Han? Nej, det var jag, som tvingade
honom, då modern dog. Han kan aldrig förlåta
mig det, emedan han inbillar sig, att jag tagit
gossen hit såsom ett skydd och ett vapen emot
honom.
— Stackars syster, i hvilka förhållanden lef-
ver du icke!
Anteros deltagande rörde Karolina till den
grad, att hon begynte tala om alla sina lidanden,
alla sina sorger och all sin olycka här fjärran i
ödemarken, där hon i åratal saknat en vän, en
själsfrände. Hur gärna skulle hon ej velat
hafva sitt piano, som hon under sin vistelse hos
mostern i Österbotten lärt älska!
— Alla på prästgården voro så förtjusta i
din musik.
— Numera bryr jag mig inte så mycket om
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
