Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon begynte tala om pietisterna, om allmoge-
kvinnorna, om alla deras lidanden, i jämförelse
med hvilka hennes egna — åtminstone efter hvad
hon själf tyckte — voro små och obetydliga.
Hvilken sällsam förmåga att lida ägde icke dessa
människor, huru tålmodigt fördrogo de icke hunger
och yttre nöd, och huru lugnt och tyst buro
de icke det kors, som blifvit dem pålagdt! —
Huru stark var icke deras tro, deras förtröstan,
huru fast var icke deras hopp, huru böjde de sig
icke utan att knota också då, när allt hopp tycktes
vara förloradt!
— Det är underbart, Antero, jag måste ofta
blygas öfver mig själf, och jag har svårt att för-
stå, hvad det är, som skänker dem denna styrka.
Det är tron, jag vet det, men tänk, att tron verk-
ligen kan åstadkomma så mycket! Utan fruktan
vittna de om dess kraft. Föräldrars förbud och
hårdhet, forna vänners hån, världens förakt, intet
kan hindra dem från att i ord, i handling och lef-
verne vittna om, hvad Gud fordrar af oss. Sådan
som dessa borde vi vara. Men jag vågar det
icke, jag är ännu klentrogen och svag. Jag skulle
öppet vilja sluta mig till dem, taga steget öfver
till dem fullt ut.
— Men hvarför gör du det inte?
— Jag kan knappast själf säga det. Kanske
beror det endast på min egen svaghet, kanske
har det också sin grund i att jag icke för hans
skull vill göra det.
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
