Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— För hans skull? frågade Antero förundrad.
— Samma fråga göra också andra, sade Ka-
rolina, som tuggade på ett grässtrå och stirrade
ned mot marken; de säga, att jag icke har några
skyldigheter gentemot honom i denna sak, och
att jag bör lyda Gud mer än människor. — Men
då han så uppenbart och med en sådan förfärlig
häftighet förföljer dem — så är jag rädd för, att
han kunde blifva så ond, att — emellanåt blir
han nästan svart af vrede. Men jag vet inte,
säg du — Om jag kunde fatta ett åtgörande be-
slut i denna sak, skulle jag vara så lycklig.
Antero hade svaret färdigt. För honom stod
det genast klart som den naturligaste sak, att
Karolina skulle ansluta sig till de väckta. Först
efter det han gifvit henne detta råd, slog det
honom, att det var han, som gifvit henne det.
Karolina blef så glad, att hon varmt tryckte
hans hand.
— Kanske följer du med i morgon, så be-
gifva vi oss till en sammankomst — det firas
bröllop och hålles därjämte ett möte här på Ilpola
— men du skall ingalunda anse dig tvungen att
komma, om du inte har lust.
— Nej, jag kommer tvärtom mycket gärna.
Efter en stunds tystnad fortsatte Karolina:
— Då jag fick veta, att du skulle komma
hit, blef jag så glad och underbart lycklig. Gud
måste ha haft någon alldeles särskild afsikt,
då han sände dig hit just nu och inte tidi-
309
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
