Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af höga, knotiga björkar, mellan hvilkas grenar
fästet och fjärran bergskammar blånade.
Midt på den öppna platsen stod en gammal,
redan till hälften murknad björkstam, och kring
denna lågo flata stenhällar, större och mindre,
en högre än alla de andra. Folket lämnade
vördnadsfullt rum för Paavo och de mest an-
sedda bönderna, hvilka togo plats på stenarna.
Sången räckte ännu en stund. Antero satt
vid skogsbrynet bakom kvinnorna och såg fram-
för sig deras betäckta hufvud och männens
bara hjässor, här och hvar några ansikten, alla
orörliga, som hade de varit bildstoder, statyer,
bedöfvade, hemlighetsfulla varelser, med hvilka
också han hörde samman, i hvilka också han
höll på att uppgå. Dagen var lugn och
sval, himlen var öfverdragen af lätta skyar,
bakom hvilka solen dolde sin skifva. Sången
sväfvade som ett mystiskt sus genom luften, det
var, som hade ingen sjungit, men tonerna likväl
strömmat fram ur allas bröst. Antero greps af
samma förnimmelse, som stundom plägade bemäk-
tiga sig honom, då han befann sig på en kyrko-
gård, där han kände sig allena, men där det på
samma gång tycktes honom, som hade alla de,
hvilka slumrade under jorden i de dödas boning-
ar, ägt lif och varit närvarande.
Plötsligt vaknade han upp ur sin förtroll-
ning, verkligheten fattade honom på nytt, då
sången upphörde och allmän tystnad inträdde.
21 321
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
