Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gubben blef upprörd, hans spetsiga haka dar-
rade en smula, han förde sin blårutiga näsduk
öfver sina tunna läppar.
— Hör du, förlåt att jag frågar, men är det
sant, hvad de säga, att han, den där Handolin^
behandlar din syster rått och brutalt?
— Jag vet inte — men inte torde allt vara
så som det borde —
— Ja, ja, — stackars Karolina. — Men nog
gjorde det mig ondt, att jag inte i din fars egen
kyrka fick uttala de minnesord öfver honom som
jag önskat uttala. Jag hade haft lust att ännu
en gång besöka alla gamla kära ställen där borta
på prästgården — ofta kunde vi natten lång sitta
under den stora hängbjörken, ända tills din mor
kallade oss in — men nu kan jag inte begifva mig
dit, där har så mycket förändrats, ja, hvem hade
kunnat ana det. Ja, ja, — ja, ja . . .
Man hade stigit upp från bordet och gått ut.
Den gamle prästen stod en stund barhufvad i
farstudörren, han hade glömt att taga på sig hat-
ten, som han höll i handen, och vinden lekte
med hans grå hår. Aldrig hade Antero sett en
gammal man med så barnsliga anletsdrag, så
oskyldiga och fridfulla. Kinder och panna voro
fulla af rynkor, men fårorna voro grunda och
klara, de voro icke ristade af kamp och lidanden,
de liknade de spår, som hafvets eviga, långa dy-
ningar efterlämna i strandens rena, fina sand.
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
