Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trodde på ingenting och var ingenting? Men
hvarför kunde icke alla människor vara lika lyck-
liga?
Skogen glesnade, och framför honom sträckte
sig en smal udde, bakom hvilken han såg en vid,
spegelblänk fjärd glimma i den sjunkande solens
röda ljus.
Det kunde icke vara sant. Hans tal kunde
icke vara annat än tomma fraser. Allt var blott
en följd däraf, att han icke trodde på något, icke
på folket, icke på sig själf, icke på några ideal,
icke på Gud. Men jag tror! Och Naimi trorl
Och det var, som hade han nti fått en fast punkt,
som kundeyhan nu tyda allt till det bästa. De
tillsammans . . .
Denne gubbes kritik af världen och männi-
skorna var hvarken hållbar eller opartisk, ty den
var ett utslag af hans egna personliga lidanden,
hans egna bittra erfarenheter. Han var pessimist.
Han var nog måhända skarpsynt, men han såg allt
i en falsk ’belysning. Han var afundsjuk. Och
ju flere svagheter Antero tyckte sig finna hos
honom, desto starkare kände han sig själf.
Antero hörde årslag och såg i detsamma
gubben komma hopande åt det håll, där han
själf befann sig. Han stannade med båten nära
invid stranden och sade, i det han stoppade sin
pipa, med vek, varm stämma:
— Hör du, unge man, du sade, att jag inte
tror på något, att ingenting är mig heligt. Men
406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
