Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Gud, frälsare, förlossare — återlösning,
försoning, evinnerligt lif! Huru stort och under-
bart! Mitt hufvud svindlar!
— Ja, så känner man det.
Lauri vandrade fram och tillbaka öfver golf-
vet, men stannade plötsligt framför Antero: —
Men är då jag, är du — äro vi då således
väckta? Jag menar, äro de detsamma som vi
nu äro?
— Ja, men dock med den skillnaden, att
medan vi endast äro lärjungar, ja, knappast det,
så äro de redan mästare i själfkännedom och
själfbehärskning och lydnad och ödmjuk hörsam-
het gentemot samvetets bud — de äro gamla och
visa och bepröfvade, dessa gubbar.
— Men vi måste få veta mer, lära oss mer.
Jag måste få tala med Paavo och Helander. —
Hör du, huru är det möjligt, att jag kunnat för-
följa och skymfa dem? Huru har jag kunnat
vandra i ett sådant mörker? Men i samma mör-
ker lefva ju också alla de andra här hemma utom
Hanna, de ha inte en aning om ljuset, pappa,
mamma och flickorna. Hvarför tala vi inte nu
strax med dem om detta? Säg mig, tror du, att
också de komma att bli delaktiga af samma ljus,
som beskärts oss?
— Jag tror, att Gud en gång kommer att
skänka alla, hela världen, detsamma som han nu
skänkt oss. Men vi måste ännu länge kämpa
123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
