Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eget rum för att kläda om sig — det var vec-
kans sedvanliga spelparti hos lagmannen. — Detta
var numera hans enda förströelse, stackars pappa.
Troligtvis, ja, helt säkert klandrades han förden-
skull såväl här hemma som hos Helanders. —
Och nu grät prostinnan häröfver och samtidigt
öfver alla sina andra sorger, äfven öfver Robert,
från hvilken det på långa tider icke kommit några
underrättelser. Hon tog fram hans senaste bref,
i hvilket han icke skref något om sin hälsa, utan
blott så mycket mer om denna öfverspända, nästan
sjukliga entusiasm för hans arbetes storhet och
idealitet. Skymningen begynte redan falla, men
alltjämt satt hon kvar på sin plats, grubblande
öfver världens gång och öfver huru hastigt allt
hade kunnat förändras.
Karin, som tills nu suttit i rummet bred-
vid och åhört föräldrarnas samtal, inträdde i det-
samma.
— Hvarför gråter du nu igen, mamma? Sörj
nu inte i onödan.
— Hur skulle jag kunna låta bli att sörja?
— För Lauris och Hagmans skull behöfver
du åtminstone inte sörja. De äro antagligen lyckli-
gare än någon af oss andra.
— Om jag ändå, om också blott litet, kunde
förstå och uppfatta dem.
— Du borde läsa deras böcker, sade Karin
efter en stund.
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
