Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att sjunga för oss om vårens löften, sjunga också
då, när liksom nu eftervinterns drifvor höga resa
sig rundt omkring oss!
Antero hade under talet med växande intresse
iakttagit Thure.
Han stod där späd, men spänstig, en fullkom-
lig kontrast till alla dessa klumpiga och tölpiga
gestalter rundt omkring honom. Hans stämma var
icke stark, men melodisk och skälfvande af inre
glöd och rörelse. Det låg på samma gång fast-
het och lidelse däri.
Antero rycktes med. Minnen ifrån student-
åren, fläktar från en tid, som för honom längese-
dan var svunnen, slogo emot honom. Så talade
man ju också då, just på samma sätt, men tonen
var likväl nu en annan, allvarligare, djupare, vär-
digare . . . Hans hjärta fylldes liksom af bedröf-
velse däröfver, att han stod, att han måste stå allt
detta så fjärran. Men måste han verkligen ? Hvar-
för måste han?
Då han efter talets slut blickade omkring sig,
tyckte han sig i alla de kring grafven samlades
ansikten finna ett nytt uttryck, som för en stund
sedan icke funnits där. Deras drag hade liksom
ljusnat, deras tårar torkats, deras sänkta hufvuden
hade lyfts. De sågo på talaren liksom spörjande
och undrande, men på samma gång som hade
de velat tro, som hade de bedt om att blifva
mer tröstade, mer öfvertygade. Smågossarna stodo
med stora, uppspärrade ögon.
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
