Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det finska folkets utveckling har ständigt
varit en vandring i vinterödsliga urskogar, fortsatte
Lönnrot. Ofta uppstår en sådan snöstorm, att
ingenting annat återstår än att vänta på bättre väder i
hvilken usel koja vid vägen som helst. Mången
gång kan den väntan räcka i dagar. Men när sedan
yrvädret ändtligen slutar, så sätter man sig strax
igen i rörelse, och där man inte kommer fram
med häst och släde, där brukar man sina skidor.
Här ha vi fått vänja oss vid att hvarje dag bryta
oss nya stigar i obanade ödemarker.
— Antero! utropade Lauri plötsligt med den
forna entusiasmens klang i sin stämma, — Antero,
vi måste om igen grundligt rådslå och öfverlägga
om dessa saker!
De hade kommit fram till prästgårdens
gårdsplan. Där inväntades Antero af en man, som
kommit ända hit för att hämta honom till en
sjuk, då han icke funnit honom hemma i
Korpivaara. Antero lofvade följa honom, han gick
blott in på några minuter för att värma sig.
När Antero sade farväl, lade prosten med
tårar i ögonen sin hand på hans skuldra och
sade med vek och af rörelse och smärta
darrande röst:
— Du skall inte, käre bror, döma mig
för den där processens skull. Nu är också
allt groll och agg mellan Helander och Lauri och
mig försvunnet. — Han betvang sin rörelse och
tryckte kraftigt och varmt hans hand: — Kom nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
