Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1899 - Fulingens kärlekssaga, berättelse af prinsessan Karadja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom, när han inte var där precis
tre.
Så kysste han Frida — och gick.
Han hade så brådtom ...
Hon stod vid fönstret och stirrade
ut efter honom, långt efter det han
redan försvunnit ur sikte. Hon kände
sig så ohyggligt beklämd den kvällen .. .
Det var som om hon förnummit en
aning om kommande smärta.
Hvar-för? Det fanns ju ingen anledning
därtill. Göran visste ju bäst hvad som
var rätt. Det var kanske inte passande
att han var jämt där, — nu sedan
hennes pappa var död?
Men ändå . . . ändå?. . . Det var
något i hans blick — något kallt och
främmande, som hon aldrig förut
varsnat, något obestämbart, som isade henne
ända in i själen. Det var rent af
ofattligt . . . Hon hade ej sett honom på
tre hela evighetslånga dagar–––-och
återseendets korta timme hade varit
smärtsammare än skilsmässan?
Hvar-för? Hvarför? Nej — hon ville ej
grubbla mera. — Hon ville drifva bort
misstrogna tankars objudna skara. Hon
ville hoppas — älska — och tro.. .
då blefve nog allt bra till sist.
Hon satte sig vid divansbordet och
började sy. Utstyrseln var i det
närmaste färdig, men det var dock bäst
att skynda sig. Det var ju bara ellva
veckor kvar till bröllopet. Elfva
veckor! Sedan skulle de bo tillsammans
lifvet ut . . . de två skulle gråna vid
samma lampa. — Frida smålog stilla:
hon var då en liten toka, som grämde
sig för rakt ingenting! — Hon hade
så mycket att tacka Gud för. —
Numera hade Göran aldrig tid att
följa med Frida i bodarae. Men hvar
gång som han kom på visit, kom hon
strålande fram med en trafve paket.
Hvad hade hon köpt nu igen? Saker till
det nya hemmet, förstås. Åhl Sådana
förtjusande saker — och så billigt
sedan! Nu skulle han få se! — Och
så packade fulingen upp — duktyg och
servetter, handdukar och ömgått i oänd-
lighet, — alla dessa snöhvita skatter,
som fylla med förtjusning en liten
omtänksam husmors hjärta. Själf skulle
hon märka alltihop. Det var så
förfärligt roligt. Hon funderade ihop de
underbaraste monogram där de tre
älskade bokstäfvema — G. F. E. —
slingrade sig i hvarandra. När Göran
såg henne sitta vid kvällslampan och
sy för brinnande lifvet, — sy
initialerna till detta namn, som han var
besluten att hon aldrig skulle bära, —
då syntes det honom, som satt hon
och smidde bojor. Han hade lust att
rycka arbetet ur hennes händer och
skrika — »håll upp!» —
Men han teg.
Det vore ju brutalt att så där i ett
slag krossa alla ljusa luftslott hon
timrade ihop. Han .ville hällre
underminera marken tills allt rasade af sig
själf. . . »Patience — passe science*.
Någon egentlig brådska var det då
ej. De voro nu i november. Om han
blott blefve henne kvitt före julen,
hade han ju hela vintersäsongen på
sig för att se sig om efter ett honom
värdigt parti.
En vacker dag blef det tal om
lysning. Då befanns det att Görans
papper ej voro riktigt klara. Det komme
nog att dra ut på tiden innan de blefvo
i ordning. Det var en hel del
formaliteter som skulle uppfyllas. Vigseln
finge naturtigtvis uppskjutas till våren ...
»Till våren! — —» Fridas ögon
fylldes af tårar. —
Det var ju ingen brådska!–––––––-
Nej — det förstås . ..
Dessutom, förklarade Göran — var
det lättare att få våning och
tjänstefolk på våren. Midt i vintern kunde
ingenting anskaffas. —
Åh — jo! — Frida hade just varit
och sett på den allra sötaste lilla
våning. Den var ledig nu. Ville Göran
gå och bese den?
— Hur stor hyra? —
Bara 1,600 kronor — för sex rum.
— Där fanns hiss och elektriskt ljus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
