Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1899 - Fulingens kärlekssaga, berättelse af prinsessan Karadja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Våningen var nydekorerad — åh!
alldeles förtjusande! —
i,6oo kronor!!! Och det inbillade sig
Frida att de skulle få råd till? Det
kunde rakt inte komma ifråga. De
fingo naturligtvis nöja sig med ett par
rum inne på en gård! — Trodde hon
kanske att man kunde lefva anständigt
i hufvudstaden på ti o tusen om året?
— Det var precis lagom att släpa sig
fram på under idel umbäranden . . .
Umbäranden! Frida var alldeles
häpen. — Uppvuxen som hon var i lyx
och öfverflöd hade hon intet begrepp
om pängars värde. Hon blef
förskrämd. Så illa var det väl ändå inte.
Nog fanns det väl många af deras
bekanta som inte hade mera än det att
lefva på. Hennes kusin Ella Hvitmark
t. ex., som gifte sig förra året med en
officer vid Görans regemente. Hon
hade ju rakt ingen förmögenhet . . ,
Nog var deras lilla hem trefligt ändå?
— 10,000 kronor om året... det är
ju mycket pängar! Göran skulle inte
vara orolig. Det ginge nog ihop. Hon
behöfde visst inte sy sina kläder hos
Lundin. Nej — då! — Hon hade
fått adress på en så bra liten
sömmerska, som var fenomenalt billig.
Göran skulle få se hur praktisk och
duglig fulingen var . . .
Det felades bara detta . . . Jaså!
— Hon tänkte uppträda klädd som
en åkerskrämma till på köpet. . .
Göran stirrade på henne som på en ny
uppenbarelse. Att Frida var ful —
det hade han gunås alltid sett. Nu
upptäckte han med vämjelse att hon
tillika var dum . . .
Nog hade han ställt till det skönt
för sig alltid! Hur skulle han nu bära
sig åt för att få henne att förstå, att
för tio tusen kronor om året kan en
karl möjligen samtycka till att gifta
sig med en vacker flicka — en flicka
som han kan ha heder af — ... Men
med henne! Nej! Därtill fordrades
allt litet extra ersättning.
Göran skrattade försmädligt.
Allt detta kunde han naturligtvis
icke säga fulingen rent ut. Han var
angelägen att alltid ta sig bra ut -—
till och med i Fridas ögon. Han
önskade att hon skulle bevara honom i
beundrande minne, äfven sedan han
definitivt slängt bort henne ur sitt lif.
Det gick trögt med den saken.
Fulingen lefde helt i sitt hjärtas stilla
skönhetsvärld . . . hon uppfattade
alldeles icke den obevekliga värklighetens
vidrighet. Det tjänade ingenting till
att säga sårande saker till henne. Hon
bara teg — och såg på honom...
Göran tyckte Frida hade ett ovanligt
otrefligt sätt att se på folk . . .
För-gäfves sökte han göra henne ond. Han
lyckades bara göra henne ledsen.
Flickan hade ju inte en tillstymmelse till
ambition . . . Det är bara en tarfiig
natur som kan taga emot oförtjänt
smälek utan att opponera sig! Hon
förtjänade då icke att bli finkänsligt
bemött. Det vore rätt åt henne, om
han kastade ringen åt henne utan
vidare parlamentering, eftersom hon inte
hade takt nog att förstå halfkväden
visa.
Göran var själf häpen öfver sitt
tålamod. —
Var Frida blind och döf? Förstod hon
ingenting? —-Jo — något förstod hon...
Hon förstod att han ej längre
älskade henne som förr . . . men hon
förstod ej att han aldrig gjort det.
Med ständigt växande ångest förnam
fulingen hvar dag hur nya hotande
moln skockade sig på hennes himmel.
Snart fanns det ej en enda liten blå
flik kvar .. . Hvar kommo de från?
— Det visste hon ej . . . Det var det
som var det förfärliga.
Mellan henne och Göran fanns en
osynlig klyfta — ett svalg, som
vidgade sig för hvar dag. Hvarför? —
Han var missnöjd med henne! Hvad
hade hon då gjort? Hon ransakade
i förtviflan sitt samvetes innersta
gömmor. Hon fann intet. Hur skulle hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
