Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund - Första boken. De båda skönheterna. Tredje kapitlet (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ty nu har han ögon endast för en
varelse på jorden.
, Ett par sekunder efteråt, då
spanio-ren långsamt lämnat rummet, säger
Temple höfligt: »Blanche, ni ber mig
säga lar väl?»
»Ja, ni ska’ ju resa till Cuba»,
svarar flickan knipslugt.
Uppfångande därvid något i hans ansikte, som
säger henne: »Nu vågar jag», drager
hon sig blygt från honom, rodnande
likt en ros och tager sin tillflykt till
en djup fönstersmyg, som är skild från
det öfriga rummet af tunga gardiner.
Kanhända är det med afsikt hon
söker hamn på detta ställe, ty Temple,
som kommer efter och ställer sig
bredvid henne, spritter plötsligt till och
utropar: »Vid himlen, där är ju
blommorna jag skickade er och som
jag trodde ni kastat till den där
skrikande tenoren I» Ty i hela sin
skönhet, på det omsorgsfullaste bevarad i
mossa, står samma bukett han skickat
Blanche Grayson den operakväll,
hennes koketteri hade förmått honom
samtycka till att lämna New-York.
»Ni — ni bedrog mig således.»
»Ni bedrog er själf!» svarade
flickan, som skenbart nu är mycket sträng
mot honom. »De blommor, jag
kastade till ’den skrikande tenoren’, voro
en present från en annan herre»;
tillläggande med skarpsinnig oskuld: » Men
jag förlåter er», och hon ser på
honom med ädel värdighet.
»Ni — ni lät mig tro —»
»Jag var för stolt att försvara mig!
Men nu, då ni erkänner, att ni hade
orätt, så skall jag vara mycket
uppriktig mot er, Howard, och tillstå, att
jag handlade afskyvärdt.»
»Blanche, gör mera! För två dagar
sedan anhöll jag hos er farom er hand.»
»Ja, då är det naturligtvis min plikt
som hans dotter att lyda.»
»Plikt, Blanche», säger den unge
mannen allvarligt. »Då skall jag inte
yrka därpå.» Och han flyttar sig
buttert ett stycke ifrån henne.
Därvid stammar hon: »Ni —
tyckes angelägen om att göra er sista
timme hos mig till en kort sådan. Vill
ni inte ens säga god natt?»
»Till er skulle jag aldrig vilja säga
god natt!»
»Åh, bevare mig!»
»Blanche, jag bjuder er allt, hvad
en man kan bjuda en kvinna: mitt
hjärta, mitt namn, mitt lif! Och ni
säger att er plikt mot er far tvingar er
att lyda.»
Miss Undvikande hviskar med
bort-vändt, sänkt hufvud: »Ni valde att hos
min far anhålla om mig, alldeles som
hade jag varit en fransk flicka, därför
svarar jag er också nu som sådan.
Hade ni kommit till mig likt en
amerikan —!» Hon står framför honom
rak som en Juno.
’ »Nå?»
»Och sagt», den unga damen
sänker hufvudet litet: »Blanche Grayson 1
Jag, Howard Temple, älskar er — så
skulle den amerikanska flickan sagt till
er —»
»Hvad?» Han hade fattat henne
i sina armar, men hon sliter sig ifrån
honom och säger halft skrattande: »Ni
har ännu icke sagt, att ni älskar mig!»
»Hör då, jag tillber er! Hvarje
tanke på min framtid är sammanlänkad
med ert strålande ansikte; hvarje slag
af mitt hjärta är ett slag af kärlek för
er. Med er vid min sida är jag
lycklig. Gör denna lycka evig! Blif min
hustru! Kasta nu bort all stolthet och
låt ert hjärta svara mitt.»
Medan han ännu talar, läser han
svaret i hennes ögon.
»Howard, jag vill bli din hustru.»
Hennes ord drifvas tillbaka på
hennes läppar af den första kyss, hon med
vilja mottagit af någon man,
undantagandes sin far. Ty allt intill denna
afton hade Blanche Grayson hållit sig
på stolt afstånd från det andra könet,
kanske af medfödd stolthet, måhända
äfven af en känsla, att hon ej ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
