Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Andra boken. Det brinnande plantaget - Fjärde kapitlet (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
far Temple, »att taga glansen ur
sådana ögon som Marias, glädjen ur
en sådan stämma, strålglansen ur ett
sådant ansikte som hennes.»
»Se till, att ni inte gör det, då ni
reser ifrån henne i morgon,» säger
tidningsmannen allvarligt.
Men denna förmaning afbrytes från
verandan af den unga damen själf.
*Aqui! Rosalia! Isabella! Terna!»
ropar en klar spansk röst, mild och
ljuf som italiensk sång. »Hvar är lilla
Tado? Hvar är den bytingen Tado?
Jag behöfver honom för att bära ett
parasoll öfver mitt hufvud, då jag går
ut för att se på hur man plockar
blommor till min fandango i afton.»
Dessa ord tränga lätt genom de
gal-1 erst ängd a öppningame i rummet till de
båda innevarande herrarne.
»Ämnar hon ställa till en fandango
i afton!» hviskar tidningsmannen. »Och
hennes köttsliga broder mördad för
knappt två månader sedan!»
»Ja, nu ser ni, att de omöjligen
kunna veta af det!» svarar Temple med
låg röst; därpå tillägger han
förmanande: »Säg för all del ingenting.!»
»En fandango! Ja, ja, missiel»
ropas i korus af åtskilliga slafvinnor,
som flocka sig kring sin vackra
härskarinna med denna familjära
förtrolig-het, som slafveriet vanligen alstrar
mellan en familj och dess husfolk.
tCierto! En fandango till ära för
senor Temple och seöor Dennison på
min födelsedag!» skrattar den
musikaliska rösten. Plötsligt frågar den ånyo:
»Men hvar är då gossen Tado?
»Den lille bytingen», säger Isabella,
en vacker och näbbig quarteronflicka,
som har äran att vara Marias
kammarjungfru, »har varit borta hela natten.»
»På kycklingsfäktning då, förmodar
jag. Tado är en fasligt stygg pojke»,
skrattar den unga flickan.
»D’ä’ han värkligen», medger mr
Pompey Smith, som uppenbarligen
kommit ut på verandan. — »Den här Tado
är den näsvisaste slyngel jag någon-
sin råkat ut för. — Den här Tado
spankulerade bort i går kväll med min
nya blodröda bandana-näsduk, som
jag knyter om hufvudet om nätterna
för att afhålla muskiterna.»
»Stjäl han också 1 Jag måste låta
straffa Tado! Förlusten af den där
blodröda bandana-näsduken måste hafva
krossat ert hjärta, senor Pomposo!»
höres genom de öppna fönstren Marias
glada röst. »Men jag törs väl inte
be senor Pomposo, att bära parasollen
öfver mig, medan jag ser på
blommorna; solen steker så hett!»
»Detta utgör en del af mina
göro-mål, senorita Maria!» uppfångar Temple
i mr Smiths mest storslagna ton. »I
Newport trodde jäntorna under sin
blomsterutställning, att den inte var
riktig, utan att jag var med och bar ett
paraply, ja, jag försäkrar, att miss
Morales och miss Greyson och miss
Li-vingston kunde inte stiga i vagnen
rägniga dagar, utan att jag höll
paraplyet öfver dem, vid det de lyfte på
kjolarne för att inte släpa dem i
gat-smutsen.»
»Ack, seiior Pomposo! Ni har ett
så vördnadsbjudande utseende att jag
måste kalla er senor Pomposo. Ni
anser således, att min broder Luis
hade rätt, då han skref till mig, att
New-York-skönheterna äro mycket
söta?»
Temple lägger märke till, att den
ljufva sydländska rösten nu är
allvarlig, nästan patetisk.
»Åja, så där, senorita Maria!»
svarade nu Smith med mycken
öfverläg-senhet.
»Utmärkt! svarar den kubanska
flickan, hvarpå hon rabblar på med en
glad klang i rösten: »Kanske de då
inte äro vackrare än jag, hva\ senor
Smith?»
»Hvad skönhet beträffar, senorita
Maria, skulle ni helt visst ta första
priset på hvilken skönhetsutställning som
hälst; men när New-York-flickorna
framtrolla champagnefärgen pä sitt hår och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
