Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Andra boken. Det brinnande plantaget - Sjette kapitlet. »Det kommer att bli en härlig natt»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och hans ögon flamma så klart som
lysmaskarne på pisanglöfven.
»Ja!»
* Por Dios! Ändtligenl» suckar
spa-nioren för sig själf. Därpå anmärker
han lugnt: »Jag kan göra er en tjänst.»
»Jag tyckte jag hörde ett buller»,
mumlar Mendoza sprittande till.
»Det var blott en cocuyo», genmäler
den andre. »Men ändå, för att vara
riktigt säkra, så låt mig hvisk a er
någonting i örat. Det kommer att glädja
er, sefior Domingo Mendoza» och han
for sina fina, välskurna camé-läppar
tätt intill det tjocka örat på den
spanske äfventyraren, som kallar sig
ka-stilian, men som dock har litet
neger-blod i ådrorna, och hviskar ifrigt till
honom, meddelande honom några
viktiga detaljer, inspirerade med sällsynt
skicklighet af hans öfverbefälbafvare,
satan.
Sedan han uppfattat den andres ord
utbrister Mendoza i en gräslig triumf:
»Carajo, jag tror jag blir tokig af
glädje!»
»Ni förstår mig?» mumlar Ignacio.
»Det gör jag och jag tackar er, ädle
Ortiz!»
»Fort då! Trupperna!»
»O madre de Dios! Det blir en
härlig natt!» skrattar Mendoza och
skyndar med snabba steg genom
trädgården in i den tropiska djungeln,
fnissande för sig själf i blodtörstig glädje.
Ty han hade intalat sig hela dagén:
»Maria älskar denne arner kano* och
har arbetat upp sig till ett ilsket,
oresonligt, vansinnigt, svartsjukt spanskt
hat. Och nu, alldeles som Ortiz skulle
ha gjort med Howard Temple i
New-York för miss Blanche Graysons skull,
så skall han nu göra på Kuba för
seöorita Maria Vidals strålande ögon.
Under allt detta höras de ljufva
melodierna af fioler, guitarrer och banjos,
blandade med det barbariska
dundrandet på tam-tams och det lifliga
pladd-ret af negrer, som haft en hvilodag
och ämna förlänga den med en natt.
Undvikande de längst framskjutna
utposterna till denna fäst återvände
Ortiz, fortfarande rökande, till
verandan, och finner gamle Vidal med
sonen och dottern vid hans sida.
*Aqui, don Ignacio!» ropar Luis
ifrigt och presenterar honom för de
sina, hviskande: »Min far, min syster.
Detta är min vän.»
»Och en vän till Kuba desslikes!»
säger spanioren fräckt.
»Ja, vi ha hört talas om er»,
anmärker sefior Vidal, strykande sina hvita
mustascher. »Senor Ortiz, så länge ni
hedrar mitt hus med er närvaro, så
ber jag er betrakta allt hvad det
innehåller som ert eget.»
»Min brors vän är äfven min!»
ropar den vackra flickan. *Beso las
ma-nos de Vcaballero /» * och hon bjuder
Luis’ kamrat välkommen till sitt
kubanska hem med ljufva tropiska ord
och äkta kreolskt behag.
»Jag har skickat Tado till utkanterna
af plantaget med en eller par pålitliga
negrer», säger den gamle
plantage-ägaren med låg röst, »för att hålla
utkik. Ni behöfver således inte befara
att bli öfverraskad, senor Ortiz.»
»Ja, vi kunna sitta här utan tanke
på fara och se negrerna dansa till min
ära», sade dottern skrattande.
»Dock», anmärker sonen, »trots
vaksamheten hos den trogne Tado, som
jag af gammalt känner som den mest
inpisk^ie byting med svart skinn på
denna ö, så skall jag hålla min machéte
och min revolver till hands.»
Härmed sätter han sig ned med
armen om systerns lif, seende på henne
med en brors ögon, anmärkande: »Du
har ju vuxit upp till stora damen,
mucha-c hi ta.» **
Ej längre mucJiaehita/» säger
se-noritan lifligt. »Du får nu lof att
behandla mig som en dam af värld.»
»Aha, redan en roman!» hånar Luis.
* Jag kysser edra händer, caballero.
** Min flicka lilla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
