Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1899 - En utsikt. Reseskiss af Lennart Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kantstötta och skamfilade. Runkelstein
i fonden, strax ofvan Bozen 1 Jag har
själf suttit däruppe i slottets svalgång
och druckit tyrolervin ur tjockbottnade
glas, och i svindelstupet under sett
floden Eisack, ännu ung, grön och yr,
i skränande glädje ta ny fart.
Schloss Runkelstein kan knappast
ses från terrassen, då det ligger långt
utom Eppanområdet. Sigmundskron,
väldig i proportioner, med rundtorn
och en myckenhet af utsprång och
afsatser står seglifvad, som förr på
utkik mot floddalen under. I Ritleralps
höjder, men blott vid god belysning,
får man ett rätt begrepp om det
hänsynslöst utsiktsgiriga i läget af
Greif-stein, som likt ett örnbo ligger
fastflä-tadt på toppen af en bärgspets. Jag
tror att bibliska Noach, han som
kastade ankar på toppen på Ararat, hade
det jämförelsevis lugnare i sin ark än
herrarne till Greifstein på sin obelisk.
Af Boymund och Hoch Eppan, bägge
inom Eppan s område och bägge nära
grannar till hvarandra, har den senare
de längsta anorna.
Man har kommit under fund med
att Hoch Eppan nämnts redan på
Ho-ratius’ tid. Fast under något
förän-dradt namn och ombygdt väl mer än
en gång, står ännu så mycket kvar af
hvad som varit, att man delvis kan
göra sig ett begrepp om dess forna
utseende.
Boymund brann en Corpus Domini
dag för några hundra år sedan, då
det påtändes af en gammal
trotjänarinna i förtviflan öfver att spökerier
drefvo alla lefvande väsen därifrån. Nu
ligger det likt Tömrosas förtrollade borg
omgifvet af hagtom och taggiga
nyponbuskar. Kastanjer skugga den
trappafsatsade nedgången, lagd i
makligt öfvermod med jättestenar i
helblock. Gotiska hvalfbågar spänna sig
öfver svarta, tomma, gapande fönster,
och inne bland ruinens buskar, snår
och fågelbon, där luften står still i
sommarhettan, lysa ännu, oåtskilda från
stenen, fläckar af murbruk med
dim-fragment af bleknade fresker: en hand,
ett draperi, en inskription är allt hvad
man finner.
Jag skulle kunna räkna upp många
flera, ända till tretton, slott och
borgar, större och mindre, som synas från
utsiktsterrassen, men stannar med att
nämna Eppanbyns förnämsta.
Freu-denstein, Gandek, Englar och S:t
Valentin. De förstpämnda ännu
bibehållna och iordningsställda af forna
ägare. Englar med sin öfvergifna
groteska kyrka och sina karaktäristiska
gaflar, mer eller mindre motiverade,
S:t Valentin som en stor
byggnads-komplex, med en tynande, nästan
svunnen karaktär af borg. Alla de
sistnämnda ännu bebodda.
Afskild från den larmande världen,
fri från hotell, utsiktstorn och före
visare, ligger Eppandalen som ett land
för sig, där sagorna växa upp ur
marken likt krucifixen bland vinbärgen,
häfta sig fast likt murgrönan vid
vittrande tom och väggar och hvälfva ut
med tonerna från slottskapellens
klockor, då i aftonglöden A ve Maria sjungs
ut öfver dalen. Jag hör det ännu
ringa för mina öron, där jag många
gånger från Gandeks trapploggia såg
den svingande kläppen ur kapellets
klocka under bolmande ljud vältra sig
mellan glansnötta klockväggar.
Den större klockan ringer först. Det
är de lefvandes Ave Maria. Så
kommer bönen för de döde i skärselden
— den mindre klockans flämtande
andetag. Ljusets tid är slut. Solen
dalar ned bak Gankofel, som kastar sin
jätteskugga längre och längre öfver
dalen. Men innan den bleka
skymnings-skuggan nått fram, hinna klockorna i
hvarje by bedja sitt Ave.
Så sviktar rosa-ljuset på Schleras
toppar och jagas under blodig kamp
mot skuggan bort från sin sista post
— och dör i skönhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
