Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1899 - Litteratur - Många konster - Klok och galen. Af N. H—n - Tattaren och hon. Af N. H—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Indiens bärgstrakter, än på hafvet,
utsatta för undervattniska vulkaner och
till vår häpnad skådande icke mindre
än två sjöormar på en gång, än i
något af Englands fyrtorn eller i
Londons klubbar, krogar och
polisvaktkontor.
Hans indiska Skildringar, särskildt
hans drastiska soldathistorier, synas mig
fortfarande vara de bästa. I en af
dessa »Min herre elefanten» träffa vi
på vår från »Soldathistorier» bekante
Mulvaney, den odödlige Mulvaney med
sin irländska dialekt, sin vidunderliga
patos och sina oväntade vändningar,
en så urkomiskt mänsklig typ, denne
skrytsamme, något afsigkomne soldat,
att han länge torde lefva i den
engelska litteraturen tillsammans med de
bästa figurer, Dickens skapat.
Naturligtvis är han åtföljd af sina båda
vänner Ortheris och Learoyd.
»Min herre elefanten» är en ilsken
stridselefant, som slitit sig lös och som
Mulvaney, något berusad och därför
ännu modigare än vanligt, sätter sig
upp eller rättare kastar sig ned på
från en balkong och rider till hela
regementets utomordentliga häpnad. I
början är han nog litet rädd och
försöker blidka sin väldige gångare med
tillropen »Mäktige hund», »Ståtliga
kisse», »Trefliga pojke» och han
lyckas värkligen till sist lugna honom,
hvarpå de — Mulvaney och elefanten
— i broderlig sämja tömma några stop
arrack och whisky. Den historien är
den bästa i samlingen.
Polis- och sjömanshistorierna tyckas
mig stundom något tunna Man
saknar ofta hos dem en ledande tanke
som underton.
(C. & E. Gemandt. 313 sid. 3 kr.)
KLOK OCH GALEN
är en nyutkommen bok af
Upsala-Po-stens förre redaktör hr Per Weiland.
En del af dikterna äro skrifna under
förfis vistelse å Upsala Centralhospital
och hr Weiland har också, som sig
bör, tillägnadt dem »sina mer eller
mindre galna och kloka f. d.
kamrater å U. C. H.»
Förf. tyckes höra till dessa
människor som tro sig skrifva vers genom
att icke skrifva ut raderna ända till
marginalen. Åtminstone synes det vara
det mest karaktäristiska för hr
Wei-lands diktkonst. Han har ju förut
ut-gifvit tvänne böcker som icke varit så
galna, utan tvärtom rönt ett mycket
sympatiskt mottagande och har äfven
visat sig vara en smart och duglig
redaktör, men hvarför han skulle
lyck-liggöra allmänheten med ifrågavarande
vansinnighetsprodukt, har man
sannerligen svårt att förstå.
Hör till exempel följande »poem»,
»Å stranden»:
»Skrä, skrä, skrä, skrä!
Skriker en narr
Till ängsknarr.
Där borta råinar ett fa;
Ett fa, som lämnar mjölk, en ko.>
Ljufligt — icke sannt?
Stimdom försöker han vara vitsig
och kvick och då talar han om hur
han ville
Segla omkring på en pöl,
Den pölen som kallas Mälaren,
Ej att förväxla med — målaren . . .
Stilen är onekligen ganska originell
och förf:s ogenerade svada har starkt
släkttycke af Strömparterrens store skald,
pastor Bengtson.
Boken är icke utkommen i handeln,
utan endast tryckt i några hundra
exemplar, som tillsändts Sveriges mera
bemärkta tidskrifters och tidningars
redaktörer.
Hvad i alla världar ha dessa gjort
författaren för ondt, eftersom han så
fruktansvärdt hemsöker dem?
N. H—n.
TATTAREN OCH HON.
Hvarför icke hällre »Tattaren och
Guri», när den längsta berättelsen
handlar om en tattare-spelman och en
lappkvinna vid namn Guri? Sådan ti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
