Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Fjärde boken. Månskensöfverraskningen. Tolfte kapitlet. »Lita på Ortiz»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upp flickan och ge henne större styrka,
skyndar lgnacio bort och återvänder
förbi skilt vakten in i fortet.
Enligt hans förslag begifva sig
flickorna i väg, Blanche då och då
understödd af sin syster, ty hon snafvar
öfver vinrankor och små ojämnheter på
den tropiska stigen, och komma in i
ett vackert natursceneri; men de gifva
icke akt därpå. Ty stigen är kantad
af de vackraste vildblommor vid
ekvatorn, röda kaktusblommor, orchidéer
och ormbunkar samt slingerväxter af
varierande men liflig farg, och
rundtomkring den stora grönskande, tropiska
skogen, lummiga palmer och fjäderlika
bamburör.
Men naturens skönhet gör för
närvarande intet intryck på Blanche. Hon
snubblar framåt med endast en tanke
i sin själ: »HowardI skall Ortiz rädda
honom?*
Snart följas de af fotsteg; och denne
man, till hvilken hon nu ser upp efter
allt godt i lifvet, står åter vid hennes
sida och hviskar ifrigt: »Jag har ordnat
saken! Madre de Dios, dyra sen orita
Blanche, jag har arrangerat saken!»
»Ni — menar Howards vissa
räddning?»
»Jal»
»Gud välsigne er!»
»Berätta oss fort!»
Det förra kommer från Blanche, det
senare från Laura, och båda flickorna
ansätta honom med ifriga ord och
lidelsefulla åtbörder.
Han hviskar: »Följ mig. Man får
icke lyssna på oss.» Fattande sålunda
Blanches hvita hand, för att stödja
hennes vacklande steg, för han henne
utför stigen, som växer i tropisk
skönhet, där han leder ned till den lilla
viken, och genom en brant sluttning
längs klipporna, inbäddade i
vildblommor och klängväxter, mynnar ut vid den
hvita vågsköljda hafsstranden.
Ortiz’ ansikte skiner af rättfången
kärlek, då han blickar på det älskliga
väsen, han stundtals stöder. Tv miss
Graysons steg äro ännu ostadiga, och
en eller par gånger, vidröres han af
de härliga konturerna af hennes gestalt,
då hon genom ojämnheterna i klippans
trappsteg kastas emot hans
beskyddande arm.
Här, där stigen stupar brant ned,
springer han framför båda flickorna och
från en hög klippa, från hvilken Laura
ämnar klättra ned, svänger han miss
Morales lätt ned till den lägre
klinp-afsatsen, och sedan hon tagit några
steg, vänder han sig om för att bistå
miss Grayson.
Men Blanches skönhet kommer
honom att göra ett uppehåll. Han
blickar med hänryckning på den nedböjda
gestalten ofvanför honom. Hans ögon
dröja vid de utsökta behag, som just
nu, tror han, äro inom hans räckvidd.
I vårdslös attityd står flickan
utsträckande ena handen för att söka stöd
och med den andra upplyftande sina
släpande kjolar. Hans ögon få syn på
de små föttema, instuckna i små hvita
stöfletter, snörde högt upp öfver de
fina anklama och täckta med de
fashionabla tofsar, som väckt Tados
beundran och förvåning. Ofvanför ser han
en skymt af runda ben, fullkomliga i
behagliga konturer och formade som
på en Venus, hvarvid de tunna
silkesstrumporna genomsläppa det bländande
skimret af den rosiga huden.
Hon mumlar: »Var snäll och hjälp
mig!» Och hans blick flyger till
hennes ansikte med dess blå ögon, som
ett eller par ögonblick tindra likt
safirer i nervös ångest och sedan tårfyllda
beslöjas af sina långa, nedsänkta
ögonhår under det att de röda läpparna,
nu hvita, men ännu sköna i den
känsliga finheten i uttrycket, darra af dold
oro.
Hennes hand är ännu utsträckt mot
honom. Då han blickar på henne,
lägger han märke till den skimrande
hvitheten på hennes underbart formade
armar och axlar, som glänsa likt
polerad marmor, kall och snöhvit, genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
