Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1899 - Scenen - Höstsäsong. Af Don Diego - Svenska teatern. Af Felix
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pjes, detta genom en bländande
humoristisk dialog och utomordentligt
träffsäker karaktärsteckning. Det är
det bästa folkstycke, jag sett, och det
ges — på ett par undantag när —
mönstergillt. Särskildt göra hrr
Faste-bom och Liander goda typer. Den
senare har målat dekorationerna.
Don Diego.
SVENSKA TEATERN
öppnade det nya spelåret med en
dramatisering af Alphonse Daudets roman
»Sapho».
Den unge Jean Gaussin, som ligger
i Paris och studerar, förälskar sig där
i den bedårande Fanny Legrand, bland
vivörer känd under namnet »Sapho».
Hon älskar själf sin student och
förstår att hålla honom kvar hos sig, trots
det hon är många år äldre än han
och har åtskilliga »föregåendent, om
hvilka Jean i längden ej kan hållas
okunnig.
På den som läst Daudets roman
— ett litet mästerverk — verkar
emellertid denna hans egen
dramatisering skäligen svag. Den i romanen
så förträffligt utmejslade handlingen
förlorar på scenen sin helgjutenhet, hvilket
förlänar det hela en något
osamman-hängande och fragmentarisk prägel.
De finaste pointerna i romanen ha
delvis gått förlorade, och att pjesen det
oaktadt förmår hålla intresset uppe,
det ha vi uteslutande rollinnehafvame
att tacka för. Spelet var på alla
händer utmärkt i synnerhet i fru
Håkan-sons och herrar Svennbergs och Riegos
roller.
Fru H. kreerade en ungdomlig och
passionerad »Sapho». Det demoniska
i hjältinnans karaktär, hennes smygande
förförelsekonst, hennes otämda lidelse
— allt framträdde med genuin äkthet.
Fru H. är och förblir den i sin roll
helt och hållet uppgående
skådespelerskan — den för sin uppgift allt
offrande konstnären, som af sin
framgång ej korrumperats att med mindre
ansträngning vinna lättköptare lagrar.
Dock måste jag för min del
med-gifva att hennes spel, i synnerhet i
sista akten, verkade väl patetiskt och
grandiost för att öfverensstämma med
Saphos värkliga karaktär.
Herr Svennberg gjorde det bästa
möjliga af sin roll. Hans förälskade
student var beskedlig, osjälfständig och
typisk och gafs med den värme och
öfvertygelse, som äro de utmärkande
dragen i herr S\ konstnärslynne.
Särskildt beröm förtjänar herr Riego
som onkel Cécaire. En äkta fransk
onkel — pratsjuk, ungdomlig, lättrörd.
Öfverdådigt lyckade entréer och sortier!
Öfriga medspelande utförde sina
respektive roller med akuratess och pietet.
Uppsättningen var utmärkt, särskildt
trädgårds-scenen i fjärde akten och
värdshus-scenen i den andra. Det
lifliga bifallet vid föreställningens slut
ägnades naturligtvis i främsta rummet
fru Håkanson och herr Svennberg,
hvilka nu ändtligen efter sin
långvariga landsortssejour hittat tillbaka till
Stockholm.
Vi tillropa med den öfriga pressen
det värderade konstnärsparet ett
»välkommen åter!»
Felix.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
