Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1899 - Litteratur. Nya böcker - Efter kvällsbrisen. Af Tristan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
litteratur
NYA BÖCKER.
EFTER KVÄLLSBRISEN.
Ett af kännetecknen på ett pärlbands
äkthet är pärlornas oregelbundna form.
Karl A. Tavaststjernås efterlämnade
samling af dikter, skisser och noveller är
ett sådant pärlband, ganska heterogent
till färg och form, men utgörande ett
värdefullt helt, på grund af pärlornas
obestridliga äkthet.
Det är icke någon vald samling »Efter
kvällsbrisen» representerar, utan en sista
efterskörd, som man bärgat hvar och
hur den stått att få, men som just
genom sin brokiga sammanställning ger,
om äfven på enhetlighetens bekostnad,
en rikare öfverblick än i
Tavaststjer-nas flesta arbeten af mångsidigheten hos
denna impressionistiska skaldenatur.
Ta-vaststjerna är oftast själf hvad han i
den hjärtevarma dikten till Topelius
kallar denne: »Finlands ädle,
store,svenske finne», men i detta fall rör han
sig på ovanligt kosmopolitisk grund.
På finskt område föres man visserligen
äfven i ett par skärgårdsbilder,
däribland den präktiga, humoristiskt
målande skildringen »En historia från
gamla Högholmen»,.men annars flyger man
som på ett blixttåg genom halfva
Europa; dock alla taflor äga det
värklig-hetslif, som blott ett rikt uppfattande
temperament kan gifva. Friska, som
på väl tagna ögonblicksfotografier, stå
bilderna från »Sydländskt vinterlif» för
ens syn, där det »unga Schweiz» roar
sig med kälkbacksåkning utför Alperna.
Det är kanske just detta drag af
friskhet, som bland alla pessimismens
dödsjöar verkar så tilltalande hos
Tavast-stjerna. Han har visst sina utbrott af
missmod, sina vemodssträngar och sina
bittra löjen, men i grunden förblir han
optimist. Till och med den världströtte
melankolikern, furst Orschansky i »Villa
Tre vano» lägger han dessa ord på
läpparna: »Oskulden skall aldrig gå i
kloster, den skall gå omkring med
upprätt panna och komma storverk åstad.»
Minst i nivå med författarens
begåf-ning synes mig den efter amerikanskt
recept gjorda humoresken »En
tågsammanstötning», som förefaller något sökt.
Den, såväl som ett par af dikterna, har
förut varit synliga i tryck. Det mesta
är emellertid nytt.
En prosadikt af’finaste fägring, en
stämning så skär, att man ej vill andas
på den, är »Nixe», skildrande en ung
faders känsla, huru han lärt sig
»glädjen att bära en börda och att älska
den mer än sig själf.»
Lik en profetia verkar den höstbild,
som blifvit kallad »öfvergifvet» och
hvilken slutar med följande ord:
»Midt på sommarminnenas öfvergifna
tummelplats en brunklädd figur — det
är jag. Det kan falla någon
ovanligt intresserad in att fråga, hvad detta
staffage gör där. Jag vill motivera det
med några ord. Det är där för att
öfvasigse öfvergifvenheten in i hvitögat.
Äfven innan döden kommer kan det
vara så godt att ej bli skrämd för
ensamheten.»
Döden är tyvärr kommen, och den
punkt i Tavaststjernas bok, som
kritiken skulle vilja vända sig emot, är
ordet »efterlämnade» på titelbladet, ty
detta ord säger oss att »Efter
kvällsbrisen» är det sista vi få mottaga af
denna framstående pänna. Man kan
äfven beklaga att en sådan kraft blif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
