Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1899 - Litteratur. Nya böcker - Efter kvällsbrisen. Af Tristan - Pepita och andra berättelser. Af Am. B—i - Signe Clerck, Föräldrarna. Af S—hl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57«
VARIA
vit ryckt ur le^et vid. Finlands ntiva-
-rande hårda frihetskamp.
" " ’ Tr istdn .
PEPITA
OCH ANDRA BERÄTTELSER.
För att vara konstnär fordjas att
hafva någonting att gifva och att vara
herre öfver uttrycksmedlen. Båda
de-larne kunna sägas om Cecilia
Bååth-Holmberg.
Pepita är en skildring, som skälfver
af värklighetslif. Den karaktäriseras af
en utmärkt komposition, och
upplösningen är icke så litet originell.
Hon är en intressant bekantskap
denna flicka med sin sydländska
anläggning, inkastad midt i ett litet
kälk-borgerligt svenskt småstadssamhälle.
Hon är egetligen icke sympatisk, hon
väcker mera medlidande. Eller
fängslas man af samma makt, som
fängslade doktor Gjertz vid . »prinsessan
Cendrillon?» — Till cch med hennes
otrohet mot mannen, den gamle
trohjärtade och naive patron Vass, blir
ställd i en försonande dager, då
doktorn är den ende som är henne
andligt vuxen i detta samhälle af krämare
och småsjälar. En sådan natur som
Pepita kan icke lefva något halflif, hon
måste gifva sig helt, och det är
orsaken till hennes tragiska slut.
Hon vill hämnas på doktorn för den
skymf han tillfogade henne under
skarp-skyttebalen — en ypperligt berättad
episod —men hon misstager sig på
sig själf — det »var en remna i
rustningen» — och den inbillade triumfen
blir hennes eget nederlag och — död.
Bland de andra novellerna märka
vi sarskildt »Hvad Lilli berättade»,
förtjusande i sin naivitet, »Vid hafvet»,
en präktig stämningsbit och »Mamsell
Justina». Den sistnämda handlar om
ett par som icke får hvarann, därför
att ingen vågar säga det förlösande
ordet. De ha varit förlofvade, men
under en träta lämnat igen sina ringar
och önska ingenting. högre>än en
försoning. Men ingen ville; säga »déf
ord hvarpå bägge väntade.» Detta ord
blir icke uttaladt förr än på haris
dödsbädd.
(Fahlcrantz & C:o. 3: 25. 255 sid.)
Am. B—i.
SIGNE CLERCK, FÖRÄLDRARNA.
Knappt har ett år hunnit förflyta
sedan »Signe Clerck» såg dagens ljus,
och redan är författaren färdig med ett
nytt litterärt alster »Föräldrarna».
Trots ett fint, känsligt och behärskadt
framställningssätt röjer författaren i
»Signe Clerck» en viss omogenhet. Vid
genomläsandet af »Föräldrarna» märker
man, hurusom författaren är stadd i
lycklig utveckling. Det kraftlösa, man
- skulle nästan kunna säga sippa i »Signe
Clerck» är borta. I det senare arbetet
skildras på ett sannt och lefvande sätt
ett olyckligt äktenskap. Mannen är en
värklig agrartyp, dock förefaller han
till följd af den knapphändiga
karaktärsteckningen skäligen litet komplicerad.
Lennart Hennings svaga sida är just
karaktärsteckningen, hvarför man
aldrig blir bekant med, endast
presenterad för hans personer. Mannen är
kanske bäst, hustrun och dottern
ofullständigare. Signe Clerck är én
veritabel dimfigur. Hon är en ung dam
af familj med social ställning, men
drifves af en brutal och sniken styflader
till att dag ut och dag in utföra de
gröfsta dräng- och pigsysslor. Hon
lyfter t. o. m. mjölsäckar, hvilket låter
apokryfiskt, och alltjämt är hon glad
och nöjd. Då hon tärd af hjärtesorg
och en dödande sjukdom genom
vänners försorg kan bli befriad från
arbetet i föräldrahemmet, förefaller hennes
leende nästan idiotiskt, då hon
försäkrar, att hon har så godt och trefligt
hemma. Hennes viljelöshet är abnorm.
Påtagligen förstår sig icke Lennart
Hennings på fruntimmer.
Däremot är han en lycklig skildrare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
