Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 11, november 1899
- Bröderna Carvajales. Af Angel R. Chaves. Öfversättning från spanskan för Varia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nens och korsets försvar. De hette
don Juan och don Pedro de
Car-vajal.
Någon meningsskiljaktighet hade
härskat mellan dessa ädla kavaljerer
och den döde Benavides. Kort före
mordet hade någon hört några ord
växlas mellan en af dem och den
aflid-ne, och af dessa kunde man förstå
att båda fastat ögonen på en och
samma dam. Detta var tillräckligt
för att monarken själf yrkade, att
de två bröderna Carvajales skulle
fängslas.
Traditionen förtäljer att, då de
sågo sig omringade af beväpnade
män, utropade den yngste af dem,
utan att ännu veta för hvilket brott
de anklagades:
»Detta är tydligen ett verk af
af-unden. Men om man beslutat min
död, må man vara nöjd med att lata
mitt hufvud falla och respektera min
broders.»
*
Konungen, som var ifrig att följa
sin tappre broder, infanten don
Pedro, hvilken, sedan han intagit
Al-candete, beredde sig att belägra
AI-hama, begaf sig kort därefter till
staden Märtas.
Det såg nästan ut som om han
var synnerligt angelägen att få ett
hastigt slut på processen mot
bröderna Carvajales, ty han lät (öra
dem med bland sitt följe.
De gräsligaste prof på den
barbariska tortyr, som de anklagade
vid denna tidpukt måste underkasta
sig, hade endast till följd att allt
mer ådagalägga don Pedros och
don Juans de Carvajal oskuld i det
förrädiska mordet på Benavides.
Det oaktadt förklarade den
kungliga makten sig nöjd med de
vittnens utsago, hvilka haft kännedom
om oenigheten mellan de båda
bröderna och den aflidne. De dömdes
att lida döden.
De anklagade åhörde domen utan
att blekna. De hade så många
gånger på slagfältet skådat döden i
ansiktet, att de nu nästan betraktade
den som en gammal vän.
Nära Märtas reser sig ett spetsigt
bärg. Dess höjd är ofantlig, dess
branta sluttning tätt besatt med
skarpa tinnar. Fernando IV, som
utan tvifvel inspirerades af all den
kärlek den mördade riddaren hade
ägnat sig åt i lifvet, ville icke
engång medgifva hans förmodade
mördare trösten att dö under bödelns
yxa. Bärget vid Märtas med sina
uddar skulle sönderslita de
olyckliga brödernas kroppar och krossa
deras ben.
Vid dagens första timmar, då
visserligen solen redan skulle
haf-va visat sig i hela sin glans,
såvida icke de täta moln, som
öfver-höljde himmelen, betäckt den med
ett sorgflor, liksom om de ville
förskona den från åsynen af fasorna
på jorden, syntes ett sorgligt tåg
bana sig väg genom den
sammanpackade människomassa, som trängdes
mellan staden och bärget.
I spetsen gick en afdelning
bågskyttar, pä kort afstånd följde en
trupp lansbärare och bakom dem,
emellan en sannskyldig här af svarta
och dystra munkkåpor, samt
föregångna af en öppen och tom
likkista, gingo de båda bröderna
Carvajales, med högburen panna,
öppen och frimodig blick och
ar-marne fängslade med starka tåg.
Det banér, på hvilket Castiliens
vapen prunkade — ett ofantligt kors,
som tycktes öppna sina kärleksfulla
armar för de lifdömde— och en tät
skara beväpnade män afslutade
tåget.
Inga andra ljud hördes än den
sorgliga klangen af klockorna och
den offentlige utroparens hesa
stämma, som skrek:
»Detta är den rättvisa dom, vår
Fernando IV, konung öfver Castilien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 12:55:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/varia/1899/0680.html
